Ett barn mitt bland e-soporna 

Miljövänlig kommunikation?

Faktum är att det finns, för att använda gamle kommunikationsministern Ulf Adelsohns ord, "jävla mycket gran" att göra papper av. Granen förökar dessutom sig själv och behöver bara lite koldioxid, regnvatten och sol för att överleva.

Så även om det ibland tar emot att tömma brevlådan med söndagsreklamen är jag inte speciellt bekymrad över att det trycks information på papper.

Däremot får jag mer och mer ångest över det makalösa resursgriseriet inom IT-branschen.

Inte bara exempel som att ett litet studentrum som förr hade läslampa och radio inkopplat idag förbrukar mer el än en del afrikanska byar eftersom varenda student fyller rummet med datorer, skrivare, routers, trådlösa sändare, mediecenter, hårddiskar, miniräknare, mobiltelefoner, digitalkameror, väckarklocka och dessa allt strömtörstigare platta TV-apparater.

Det som är värre är att IT blivit slit och släng av värsta sort. Hur gammal är din mobiltelefon? Vad gjorde du med den du hade innan? Och innan dess?

Var femte sekund glöms en mobiltelefon i ett baksäte bara i någon av Londons taxibilar.

Användningstiden för en dator har på bara några år minskat från sex till två år. Över en miljard datorer har sålts 2002, två miljarder datorer 2007, sammanlagt tre miljarder datorer kanske redan om två år.

Nokia skryter med att de nu säljer över en miljon mobiltelefoner per dag. En miljon. Tänk den stapel med mobilbatterier som därmed säljs varje dag. Hur många av dessa batterier tror du returneras korrekt och hur många tror du slängs i vanliga sopor.

Fundera på resten av din teknik. Hur många bärbara, hur många stationära, hur många möss, skärmar, skrivare?

Du återvinner? Duktigt, men var hamnar skiten till slut? Bara för att du skickat tillbaka din skärm eller dina färgpatroner innebär det inte att allt är frid och fröjd.

Miljontals med ton e-sopor har skickats till platser som Guiyu i södra Kina som är världens största avfallstipp för elektronikprodukter. Hela staden består av högar med kylskåp, högar med telefoner, datorer, skärmar, skrivare, videokameror, DVD-spelare, kopiatorer, laddare, musikanläggningar, bilbatterier, mikrovågsugnar…

Sedan 1995 har västvärlden tömt containers med elektronikavfall i Guiyu där över 100.000 arbetar med att koka loss värdefulla metallkomponenter från kretskort, bränna bort plast på kablar för att komma åt koppartrådar och med syrabad fräta fram det guld och palladium som finns i mikroprocessorernas kontakter.

Staden verkar inte ha några som helst lagar kring miljöfrågor eller arbetsvillkor och toppar nära nog samtliga listor vad gäller farliga avfall och utsläpp. En undersökning som ett närliggande universitet gjorde visade att 82 procent av alla barn upp till 6 år led av blyförgiftning. Floden som rinner genom staden har ett PH-värde på 1 eller 2, vilket nästan är ren saltsyra.

Mesta av skräpet i Guiyu kommer från USA och kineserna själva som i takt med den snabba utvecklingen använder allt fler datorer, skärmar, skrivare och mobiltelefoner.

Vi européer sköter oss faktiskt lite bättre men vi skickar en del till Nigeria, Ghana och andra västafrikanska länder som med lite pengar i rätt ficka glatt tar emot e-sopor som inte bara skadar arbetarna och de boende utan givetvis med sina tungmetaller förgiftar mark, växtlighet floder och kreatur för lång tid framöver.

I Europa är det förbjudet att exportera e-sopor, men detta kringgås enkelt genom att kalla innehållet för ”begagnad utrustning”.

Det räcker alltså inte att ”återvinna”, speciellt om ”återvinning” bara innebär att skiten körs iväg till något annat land. Vi måste gynna bättre teknik som håller mer än två år och komma ifrån slit och släng när det gäller datorer, skrivare, mobiltelefoner, musikspelare och digitalkameror. Rösta med din plånbok och köp kvalitet som håller lite längre.

Och krama en gran nästa gång du går förbi en dunge.

Foto: © Greenpeace / Natalie Behring

Av Claes Magnusson 08 okt 2008 10:46