pengar.jpg
Miljoner människor drabbas nu av den stora finanskrasch som sveper över världen. Framöver kommer dock miljarder människor att få känna konsekvenserna av den ekonomiska cirkusen.
Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, i såväl USA som Europa och resten av världen.
Ännu en chockterapi för massorna så att eliten kan fortsätta härska genom att söndra. De rikaste och mäktigaste i världen kommer inte att bli lidande av den rådande krisen, de har gott om buffertar. Istället är det diverse spekulanter och vinstmaximerande bonusjägare vilka tjänat sitt syfte som "nyttiga idioter" plus vanligt folk som får ta konsekvenserna av den cirkus som nu spelas upp.
USA:s senat godkände att 700 miljarder dollar (4 600 miljarder kronor) av skattebetalarnas pengar ska användas för att reda upp bankkrisen. Utöver detta har man tillämpat andra räddningsaktioner den senaste tiden som antas uppgå till ca 400 miljarder dollar. Detta kommer att lugna marknaden temporärt men är till föga tröst för de tusentals som får gå från sina hem och de 850 miljoner människor världen över som fortfarande går till sängs hungriga.
1996 visade "FN:s Human Development Report" att 358 människor hade tillgångar som motsvarade 2,3 miljarder av jordens befolkning.
Anthony Shorrocks, chef för "World Institute for Development Economics Research of the United Nations University" UNU-WIDER, förklarar i en studie att medan inkomsterna globalt är ojämnt fördelade så är fördelningen av välstånd ännu mer ojämt fördelad.
Välståndet är kraftigt koncentrerat till Nordamerika, Europa och höginkomstländer i Asien. Folk i dessa länder samlar kollektivt nästan 90% av världens välstånd visade studien som framtogs av UNU-WIDER.
Rapporten visade vidare att en elit på 1 procent av världens befolkning äger över 40 procent och att 10 procent äger närmare 85 procent av alla tillgångar. Den visade också att år 2000 så levde 4.7 procent av jordens befolkning i USA och utnyttjade 32.6 procent av jordens tillgångar
Shorrocks gjorde jämförelsen att om världens befolkning skulle vara 10 personer och en ägde 99 dollar så skulle resten dela på 1 dollar.
I Dagens Industri kunde man i december 2006 läsa att enligt en FN-rapport kontrolleras mer än hälften av världens nettoförmögenheter av 2 procent av världens vuxna befolkning. Samtidigt delar halva jordens befolkning på 1 procent.
Hur uppstod då det här systemet?
Redan på 300-talet f.Kr sade filosofen Aristoteles att människor skulle komma att få problem på grund av skuldpengarnas införande. Han menade att folk skulle komma att blanda ihop verkliga ekonomiska resurser med påhittade och därigenom förlora insikten om vad ekonomi egentligen handlar om. Aristoteles sade att tidigare hade människor endast känt till den slags ekonomi som var inriktad på försörjning av människors basbehov. Folk insåg att jordens resurser var ändliga och att människors behov också var det.
Med skuldpengens införande skulle det gå att tillverka och låna ut en oändlig mängd med pengar. Genom en sammanblandning av det ena, naturens resurser och det andra, pengar, skulle människor hamna i villfarelsen att pengar kunde skapa oändliga värden, hävdade han. Historien visar att han hade rätt.
Ursprunget till dagens svindlarsystem står att finna i skapandet av Federal Reserve som jag berättat om i tidigare artiklar.
Redan 1910 möttes 7 män på Jekyll Island i Georgia, USA för att diskutera hur man kunde ta över den ekonomiska makten i USA och världen.
Bland dem fanns bl.a A. Piat Andrew, assisterande finansminister, Henry Davison från J.P Morgan Company och Paul Warburg, partner i Kuhn, Loeb & Company som representerade Rotschild och Warburg i Europa.
Planen var att privatisera hela banksystemet via en enda centralbank och att inga andra banker skulle kunna verka utom genom den. Så föddes "The Federal Reserve Bank".
Banken var varken federal eller en reserv, det var bara ett trick för att lura det amerikanska folket att det var staten som ägde den.
Woodrow Wilson lovades stora donationer under sin presidentvalskampanj om han stöttade magnaterna och under jullovet 1913 när de flesta senatorer hade åkt hem lyckades man rösta igenom förslaget att överlåta statens penningtryckande åt en privat bank.
Det här innebar att staten lät ett privat företag trycka upp pengar som de krävde ränta på. Före 1913 var det ingen skatt på arbete i USA men nu beskattade den amerikanska regeringen befolkningen för att kunna betala Federal Reserve Bank.
Charles Lindberg Sr, pappa till den berömde flygaren sa efter att förslaget gått igenom:
"Hädanefter kommer depressioner att skapas på artificiell väg."
Kongressman Louis T Mcfadden, som hade ett förflutet i bankvärlden, uttryckte sig så här:
"När Federal Reserve gick igenom så insåg inte folk att ett världsomfattande banksystem sattes upp. En superstat kontrollerad av internationella bankirer och affärsmän som samarbetar för att förslava världen."
Centralbankernas geniala affärsidé var att trycka upp pengar som inte är uppbackade av någonting. Orsaken till att USA har råd med alla sina krigsflygplan, missiler, robotar och rymdfärjor m.m är att presidenten kan ringa Federal Reserve så trycker de en miljard dollar eller mer om de vill. Men Federal Reserve är som sagt ett privat företag och de gör ingenting gratis. USA:s president går därför till kongressen vilken i sin tur ger finansdepartementet fullmakten att trycka statsobligationer till ett värde av 1 miljard dollar. Statsobligationer levereras sedan till Federal Reserves bankirer som i sin tur överlämnar 1 miljard i dollar till regeringen.
Enligt de gällande reglerna så kan nu Federal Reserve använda denna statsobligation som en reserv för nya krediter. Kapitaltäckningsgraden är 1 på 15, vilket innebär att Federal Reserve kan trycka 15 nya miljarder dollar i krediter till delstater, företag och individer i USA, där en del existerar i form av en obligation som amerikanska folket betalar ränta på och sedan 15 delar som är luft.
Med andra ord - dessa 15 miljarder existerar bara i teorin, inte i realiteten, där Federal Reserve sen tar ränta på pengar som inte finns.
Henry Ford, den gamle bilmagnaten, sa mycket riktigt:
"Det är nog tur att folk inte förstår vårt banksystem och vårt monetära system, för om de skulle förstå det, tror jag att det skulle bli en revolution före nästa morgondags gryning."
Sedan dess har giftet spridit sig och idag är världens centralbanker privata bolag som lånar ut pengar som inte existerar till folk som skuldsätter sig livet ut för att köpa hus de sen måste gå ifrån.
Så hur skapas då en börskrasch?
1925 bestämde dåvarande finansministern Winston Churchill tillsammans med Bank of Englands chef Montague Norman att Storbritannien skulle återvända till guldmyntsfoten. Dollarns och guldets förkrigsvärde i pund - 123,37 grains rent guld och 4,86 dollar per pund innebar att priser na steg med 10% i Storbritannien och köparna hellre vände sig till Tyskland, Frankrike, Holland och USA. En av följderna blev att massor av guld flödade från Storbritannien till USA.
Våren 1927 reste Montagu Norman till USA tillsammans med tyske riksbankchefen, Hitlers kompis Hjalmar Schacht, för ett möte med Benjamin Strong, chefen för Fed. De bestämde att USA skulle sänka sin ränta och öka sin lånegivning.
New York Federal Reserve Bank, en av de tolv regionala centralbanker som ingår i det amerikanska centralbankssystemet, sänkte diskontot från 4 till 3,5 procent.
Officiellt hette det att lägre ränta skulle minska strömmen av pengar till USA, innebära fler lån, mera pengar i omlopp, högre amerikanska priser, mindre konkurrens i Storbritannien och i slutändan underlätta europeisk export till USA.
Följden blev en vild aktiespekulation åren 1927-1928. Allteftersom tillväxten avtog så baserades aktiemarknaden mindre på industriell expansion och allt mer på spekulation. Börsmarknaden var hausseartad: kurser och priser steg fort under senare delen av 1920-talet och de stigande aktiekurserna gjorde att miljoner amerikaner lockades till att investera i aktier. En ökad efterfrågan på aktier drev upp kurserna till skyhöga nivåer, och det byggdes upp stora förväntningar på ytterligare uppgångar.
Småsparare, företag och banker satsade nu en allt större del av sina tillgångar på börsmarknaden och för att kunna finansiera ytterligare investeringar på marknaden så lånade de pengar till höga räntor. Räntebetalningar och preferensaktieutdelning tog en del av vinsterna i sista bolaget i kedjan. Resten kom i omgångar tillbaka till holdingbolaget och gav feta utdelningar till aktieägarna. Det här fungerade så länge det sista bolaget i kedjan kunde skapa goda och stigande utdelningar. När utdelningarna sjönk i sista bolaget slukade obligationsräntor och preferensaktier hela vinsten.
Den 21 oktober 1929 omsattes 6 091 870 aktier på börsen.
Nu var bubblan nära bristningsgränsen, för det fanns inga pengar kvar att upprätthålla systemet med. Som ett brev på posten inträffar "plötsligt" en hysterisk säljariver torsdagen den 24 oktober 1929.
12 894 650 aktier omsattes i den säljarpanik som följde och Wall Street-börsen nästan rämnade i den känslomässiga och ekonomiska jordbävning som följde. Richard Whitney, vice chefen på börsen försökte dämpa hysterin genom att övertydligt "köpa" på börsen. Men det hjälpte bara tillfälligt.
En vecka senare kom den slutliga nådastöten.
Kraschen var ett faktum.
(Slut del 1, fortsättning följer.)
av 
Michael Delavante 14 okt 2008 11:25