mobilbarn.jpg 

Mobiltelefonen är ingen leksak

Det diskuteras hej vilt om riskerna med mobiltelefoner. Hjärnskador, bristen på användandet av handsfree och att forskningen inte har pågått tillräckligt länge för att kunna avgöra hur människor påverkas helt och hållet. Speciellt inte barn som kommer vara trogna användare av mobiltelefoner livet ut.

Jag förstår inte riktigt poängen med att ett barn ska ha en egen telefon. Jag fick min första mobiltelefon när jag var 14 och jag hade inte så många att ringa, hur många kommer en unge på åtta år höra av sig till? Jag minns att det roliga var att man kunde spela Snake på min första telefon. Och det är väl det som lockar, en riktig leksak som man kan spela spel på och ta kort med. De kan ju inte ens stava så sms blir det inte tal om.

Det skrivs i olika tidningar att föräldrar tycker att det är bra för att deras barn ska vara lätta att få tag på. Vad händer med den egna utvecklingen då? Det är viktigt för ett barn att lära sig vikten av att passa middagstiden, utan att få ett samtal av mamma eller pappa. Det kan även vara viktigt att få vara helt själv och kanske är mobiltelefonen en källa till lathet? Personligen stänger jag av telefonen emellanåt bara för att slippa bli nådd. Jag undrar om mobilanvändandet kommer skapa mer stressade barn framöver?

Det finns ju även positiva saker med att ha en mobiltelefon, som förälder måste det vara orosbefriande att kunna få tag på sitt barn närsomhelst. Och vetskapen av att barnet kan ringa om den skulle stöta på problem är också positiv. Men var ska man dra gränsen för vad som inte känns överdrivet och kommersiellt?

Jag var på barnkalas häromveckan och såg en flicka på sju år ha en egen mobiltelefon. Först satt hon och skickade efter ringsignaler och sedan ringde hon sin pappa som satt vid samma bord. Det var höjden av lathet, och han kommer säkert få en chock när han får hem räkningen.

Av Ulrika Enström 27 nov 2008 13:30