"Schyssta brudar på kåken"

Informationen fås genom den blogg Susanne Bråding driver och som hon underhåller genom utsmugglade brev. Nu får vi en fin inblick i det sköna kåklivet. Om någon av hennes medsystrar gjort detta hade de fått problem.

I de flesta mediasammahang verkade Susanna Bråding ha förstått vad hon sysslat med och att festsnortande leder till missbruk och att man kan åka dit. En viss ödmjukhet och insikt skymtade fram. Men nu verkar den försvunnit.
Nu njuter hon livet på fängelset ungefär som ett studiebesök och kallar kåkenligt vakterna för plitar och brudarna för schyssta. Vem sitter på kåken för sitt snälla leverne skull? Ingen. Inte heller Susanna Bråding, men att lägga sig till med kåkstil efter några dagars frånvaro i Stockholms inneliv är patetiskt. Detta är inte första gången en känd person sitter inne, men jag vill minnas att Tommy Körberg gjorde avbön, liksom några till kändisar som kröp in. Ingen av dem lät som om de suttit på kåken för tredje gången när de kom ut och ingen tidning skrev om deras kåkvistelse.

Susanna Bråding har ingen tillgång till dator men hon kan smuggla ut brev till sin blogg, vill nu se om vi får mängder av bloggar från erfarna medsystrar på Färingsöanstalten.
Jag tror att när fängelselivet romantiseras och när etablissemanget hamnar innanför murarna, skapar de en bild som passar deras världssyn och inte den som verkligen gäller. De kvinnor som idag sitter i fängelse har ofta begått grova brott, flera av dem har åtskilliga vistelser bakom sig. De skulle knappast gå till Stureplan den dag de blir fria och säga "vi hittade en del schyssta brudar där". Vad jag menar är att den brist på värdegemenskap som Bråding har med de intagna på Färingsö skall hon behålla. Det innebär inte att vara avvisande eller otrevlig, men det gäller att behålla sin identitet och inte skapa en ny överbyggnad ala kåkfararbrud.
Om hon verkligen vill bli populär borde hon lära sig av dem som sitter med henne och framför allt hur man inte hamnar i fängelse. Ingen av hennes medfångar vill sitta där de är. De har familj, barn som är omhändertagna, förlorade liv, missbruk och inget att återvända till. Är det dessa som Bråding anser är schyssta och sköna brudar? Jag har vänner som sitter inne och jag har umgåtts i de här gängen, träffat dem och sett vilka svårigheter som finns den dag de återvänder ut.

Ändå kan jag se en linje i resonemanget. Idag är det "normalt" att snorta, testa lite heroin, kicka på droger, inte minst i kändisvärlden, självklart måste livet innanför murarna också bli normaliserande eftersom allt fler kommer att hamna där i framtiden. Små studiebesök av artister och kulturarbetare som leker livet på natten och glänser i skvallerpressens glättade sidor. Det måste vara därför som både SVT och TV 4 nu dammar av den gamla liberala knarksynen och ger den en renässans. Självklart har vi gamla motståndare till knarket både av hälsoskäl som internationellt politiska sådana förpassats till museum. Vi som inte förstår att det inte är så farligt. Förläggaren Carl-Michael Edenborg skriver på Newsmill om varför "kokainförfattaren" är i gott sällskap: Droger är viktiga för många författare.

Musikbranschen skriker när polisen gör sitt jobb, men vi applåderar när dopingkommissionen sätter dit dopade idrottsmän. Det är okej att väcka Kajsa Bergqvist på natten innan en tävling för att hon skall lämna prover, men en påtänd artist på Globen får vi inte störa.

För att minska debatten om knarket jämför knarkare ofta med alkohol och säger att det är lika farligt om inte farligare. Det är sant att det är farligt, för domstolarna är fyllda av fall där alkoholen är boven till många misshandelsfall ungdomar emellan, mot kvinnor, barn och andra vuxna, men att knarket därmed skulle fridlysas är väl ändå befängt, lika befängt som att säga att marijuana inte är farligt eller att lite hasch skadar ingen. Nej bara den som sett resultaten av haschmissbruk säger något annat och missbrukare ser som bekant inte hur andra förfaller.
Det är dags att rensa upp drogdebatten, det är dags att regeringen formulerar en politik kamp mot narkotikan. Och jag saknar Nils Bejerot, professorn som aldrig tvekade att möta vargarna i drogdebatten.

 

Av anne skaner 27 jan 2009 10:10