Fler bilder

Teneriffa, en plats i dödens väntrum

Klockan är bara tio på morgonen och termometern visar redan 29 grader i skuggan, värmen är förlamande. Kvinnan i receptionen har dock andra saker att bekymra sig för, det vill säga att ge receptionschefen en utskällning efter noter och toner eftersom det minsann inte fanns någon champagne på rummet när hon checkade in.

–”En flaska saft, ska det vara nåt slags skämt?!” frågar hon och gör det därmed mycket tydligt att han inte ens ska bemöda sig om att ta sig ton, för då kan både knäskålar och smalben ryka...

– Jag kom hit för att dö, fortsätter hon, inte för att bli förolämpad!

Sen får hon plötsligt syn på mig när jag obemärkt försöker smita förbi det helvetesgap som öppnades i samma stund som hon steg fram till receptionsdisken. Hon mäter mig med blicken likt Zeb Macahan. Hennes gråmelerade ögon spikar fast mig som Jesus på korset. Sen bestämmer hon sig tydligen för att jag inte är av samma skrot och korn som den nu genomsvettiga receptionschefen och fyrar av ett leende som uppvisar en perfekt rad av vita, raka, små tänder. Satans högra hand visar sig vara en ytterst charmig men excentrisk kvinna vid namn Sonïa som innan jag hinner protestera tar mig under armen och drar iväg med mig mot hotellets pool där hon beställer in två Mai Thais som ser mycket lämpliga ut för eventuella tävlingar i simhopp. Jag ser med allt mer stigande panik på drinken i min hand, Sonïa glittrar ikapp med solen som dansar över hennes hud.

-Jag är så glad att vi äntligen får träffas, tindrar hon. Jag undrade just när du skulle våga dig ut från rummet så jag fick träffa flickan som sjöng så vackert att alla mina bekymmer försvann. Har nån sagt till dig att du ser ut som Billie Holliday? Jag satte nästan mitt vin i halsen när jag kikade ut genom fönstret imorse, du har hennes sätt att röra sig och le. Det var en mycket vacker flicka, men som hon drack! Hon kunde dricka en vuxen karl till apstadiet. För att inte tala om drogerna… Kära nån, inte ens en tvättmedelburk innehåller mer vitt pulver än vad den där dumma flickan stoppade i sig varje dag. Det var som om något hela tiden jagade henne, jag tror att hon bara gjorde vad hon kunde för att fly. Men nog om henne. Hon vilar i frid får vi hoppas och där kan hon gott stanna, tokstollan.

Sonïa är en av alla dessa människor som åker till kanarieöarna, för att dö.

Hon har inte många dagar i livet och anser att ska man dö kan man i alla fall göra det med ett glas champagne i handen och en vacker flicka vid sin sida.

- Jag har genomlevt och upplevt alla stora krig i modern historia, efter det känns det inte som att det blir så mycket roligare, Jag har liksom gjort allt man kan, nu är jag trött och vill bara lägga mig vid min flickas bröst igen, det har varit 50 ensamma år och jag saknar hennes rastlösa fingrar.

Sonïa ger ifrån sig en blandning mellan ett skratt och en fnysning och jag tror mig se en tår glittra till i ögonvrån, jag är lamslagen av fascination.

Sonïa föddes en bit utanför Memphis ”en alldeles för varm dag” 1910.

-Av en kvinna som hade gett upp allt för mannen hon älskade, inklusive sitt arv.

Hennes sort var standard i den värld jag växte upp i, idag verkar kvinnorna mest hänga upp sig på att gifta sig och skaffa nåt piffigt slott och så har ni mage att kalla er för feminister, ha!  Vad gör en flicka som du här förresten, förutom att förolämpa Dionysios genom att inte dricka upp en alldeles utmärkt drink?

 Jag dras med i det hela och påpekar med ögon som glittrar av okynne att hon får ursäkta mig, men vad har Dionysios med min drink att göra, var inte han vinguden? Hon lutar sig bakåt och skrattar högt, sen faller hon ihop mot bordet i en liten hög av benig solkysst hud och jag lutar mig framåt för att se om den våldsamt paranta damen eventuellt fått en hjärnblödning. Det kommer små pustar av mentol från människohögen.
Till slut pratar den.
- En flicka helt i min smak! Mierda, med din hjälp kommer jag i alla fall dö lycklig!

Min telefon börjar ringa och jag ursäktar mig med löftet att återkomma efter siestan för lite luffarschack och hela historien. Så blir det emellertid inte. När jag knackar på strax efter sex hörs musik från hennes lägenhet men för lågt för att jag ska höra texten. Ingen öppnar så jag går in i min lägenhet för att ta mig ut på balkongen som vi delar. Hon sitter i en fåtölj. Jag fryser mitt i en rörelse, går osäkert fram mot henne och rör vid hennes hand Mina ord fastnar i halsen, jag böjer mig fram, kysser hennes panna och slår mig sedan ned på glasgolvet och plötsligt hör jag orden till låten i sovrummet inne i huvudet, jag kan dom utantill, jag sjunger dom varje morgon:

” There ain't nothing I can do
Or nothing I can say
That folks don't criticize me
But I'm going to do
Just as I want to anyway
And don't care just what people say
If I should take a notion
To jump into the ocean
Ain't nobody's business if I do”

Jag hoppas verkligen att dom har champagne i himlen.

Porträtt Av Leiyah Lindén 04 feb 2009 12:32