"Jag brukar säga att vår största rädsla inte är döden, utan vad andra människor ska tycka om oss. Vi väljer ofta att tiga för att inte stöta oss med andra, även när vi borde säga vad vi tycker."
I våra möten och kommunikationer med andra människor sätts alltid olika processer igång beroende på vad den andre personen triggar inom oss. Ibland är det behagligt, ibland är det obehagligt och ibland mera diffust. När andra inte lever upp till våra förhoppningar om positiv bekräftelse reagerar vi inte sällan med besvikelse och ilska, vilket brukar resultera i att vi projicerar våra egna, ofta omedvetna, aggressioner mot dem.
Skuld föder skuld, vrede föder vrede och i botten av allt ligger alltid rädsla och sorg. Rädslan blir till ilska, ilskan blir till hat och hatet blir till våld, antingen verbalt eller fysiskt. Den vanligaste formen av våld i världen är inte fysisk utan verbal. Nästan dagligen slungar vi ut kommentarer, gliringar och maskerade skämt i syfte att döma och ta ned andra, vilket brukar resultera i att motparten känner skuld och rädsla som i sin tur triggar försvarsmekanismer som övergår i ilska och inte sällan utmynnar i att personen ger igen med samma mynt.
Och så här håller vi på, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år, fast vi skulle kunna ha lagt mycket av all denna energi på att ta bättre hand om våra kroppar, våra psyken och våra närmaste. Samtidigt som stressen, sömnstörningarna och depressionerna fortsätter att öka. Samtidigt som massor av barn och ungdomar världen över parkerar framför datorer i timmar för att massakrera andra och när de är färdiga med det parkerar de framför TV:n och ser andra massakrera varandra i en värld där 1 % av mänskligheten förfogar över 45 % av tillgångarna och 10 % över drygt 80 %, vilket innebär att mer än hälften av världens nettoförmögenheter ägs av 2 % av världens vuxna befolkning, samtidigt som halva jordens befolkning delar på 1 %.
Där 30 000 barn om dagen dör av svält medan folket i västvärlden äter sig så feta att de blir sjuka av det och där mänskligheten sedan långt tillbaka manipulerats till att vara lydiga som får av en samvetslös elit av bland annat bankfamiljer, vars underhuggare och hjärnarkitekter står att finna i grupper som Council on Foreign Relations, Trilaterala Kommissionen, Bilderberg och Romklubben etc.
Sannolikt är det så, att de enda två saker som verkligen bekymrar denna elit är:
1. Att de människor de ska styra är så många.
2. Att alltför många av dessa vaknar upp.
Eftersom man inte kan kontrollera 6 miljarder människor fysiskt så måste man göra det psykiskt. Därför indoktrinerar eliten via religioner, politiska ideologier, skolsystemet, massmedia och läkemedelsindustrin - för att bara nämna några sätt. Genom att se till att skapa ett konsensussystem där alla måste följa ett visst tänkande och beteende ser man till att marginalisera, förlöjliga och tysta de som försöker se världen på ett annat sätt, eller leva på ett annorlunda sätt. Och vår bristande självkänsla och rädsla för att inte bli accepterade av gruppen gör att vi ofta rättar oss i ledet, även om det sker till priset av att vi sålt vår självrespekt och att våra hjärtan gråter.
Jag brukar säga att vår största rädsla inte är döden, utan vad andra människor ska tycka om oss. Vi väljer ofta att tiga för att inte stöta oss med andra, även när vi borde säga vad vi tycker. Detta gäller såväl inom privata relationer som på arbetsplatser och så vidare. "Tänk om jag säger vad egentligen tycker om min partners beteende i vissa situationer? Då kanske min partner blir arg och lämnar mig. Tänk om jag säger vad jag verkligen tycker om min arbetskamrat som inte sköter sitt jobb? Då kanske han/hon blir sårad och arg på mig. Tänk om jag pratar om min själsliga smärta och min andliga syn på livet? Då kommer min omgivning att stämpla mig som konstig och flummig."
Vi vill alla känna en tillhörighet och gemenskap, det ligger ju i människans natur. Men för att få denna "acceptans" och många gånger falska känslor av gemenskap gör vi ofta avkall på vårt sanna jag och säljer ut vår självrespekt för att inte stöta oss med andra. Den normkultur som skapats i de flesta samhällen har gjort att vi blivit varandras fångar och fångvaktare på samma gång. Så länge vi inte bryter av för mycket mot de rådande normerna, så "godkänns" vi av andra och accepteras. Men om vi väljer att gå en egen väg och tala utifrån ett annat perspektiv, till exempel med hjärtat och visdom som utgångspunkt, då klassas vi ofta som knäppa, "djupa" och jobbiga.
Den mänskliga hjärnan fungerar enligt en ekonomisk princip; genom att förenkla, rationalisera och kategorisera så får vi struktur på tillvaron. Detta är logiskt såtillvida att det ger en känsla av trygghet och motverkar kaos. Det betyder emellertid inte att de slutsatser som ligger till grund för våra analyser alltid stämmer överens med verkligheten. Därför måste man, om man vill nå fram till vad som brukar definieras som vishet, alltid vara beredd att ifrågasätta sina egna slutsatser. Ju mer manipulerade och stressade vi är, desto svårare är det också att göra detta.
Man brukar säga att bara döda fiskar flyter med strömmen, vill man komma till källan måste man simma MOT strömmen.
Krönika av 
Michael Delavante 05 feb 2009 16:11