Kartellen skapar krig

  Det var länge sen jag såg en hel nation rasa samman i ett krig ens i närheten av det nuvarande, jag tror faktiskt att det aldrig hänt. Alla har en åsikt om de förlorade sönerna.

Zitiz Max Bergander gjorde för ett tag sedan en uppmärksammad intervju med Sveriges just nu mest omtalade band där de berättade att de aldrig skulle få för sig att rekommendera kidsen i orten att välja samma väg. I call that bullshit, antingen så är de för dumma för att fatta att de är förebilder eller så skiter de helt enkelt i det. På whoa.nu råder det dock inga som helst tvivel, där är det öppet krig utan pardon som gäller. Här är några citat från diskussionen:

"Felet är väl att dödat folk, snott ett par miljoner lite här och där och skryter med det. Men det kanske är OK med er eller? tkr fan det är helt sjukt!"

"om inte en gangsterrap grupp som finansieras av en av Sveriges tyngsta och mest respekterade rånare är värd hypen, vilka är då det?"

"hmr håll käften din lillgamla lilla pissluffare. fan man blir slut av den här tråden allt snack, jag hoppas bara att vi träffas ute i det verkliga livet. Ni har inte lärt er nånting! lyssna, man är inte ANONYM ens bakom skärmen det finns vägar att gå där me, rena rama hitta.se. så tänk 2 GGR på vad ni skriver för jag vet att folk kan tröttna, å när grabbarna tröttnar då brukar det hända saker så SNÄLLA håll er till era musikaliska åsikter men att börja ta itu me kartellens personligheter, gatuhistorik osv jag säger till er WHAT GOES AROUND COMES AROUND och det är inget hot det är ett löfte. knulla alla golbögar å besserwissers å internetkrigare KARTELLEN E HÄR! FTW"

Vad som håller på att hända är uppenbart, frågan är bara hur det ska stoppas. Det är som vi alla vet svårt att hålla "god ton” när det kommer till sådana här saker. Det kan tyckas överdrivet att säga att det är en fråga om liv och död men på många sätt är det så det är, för de kids som sitter ute i sina fuktskadade miljonprojektsettor och undrade vart deras rätt till ett liv tog vägen. Jag förstår deras vrede mer än väl och jag känner med dem, jag har träffat en hel del av dem under min uppväxt och trots att jag växte upp på söder och var en rikemansunge har de alltid behandlat mig med samma kärlek och respekt som om jag vore deras bror. För att när det kom till kritan så visste de lika väl som jag att det inte handlade om vilka kläder man bar, inte heller om vad du hette i efternamn. Det som band oss samman var en misär som gick så mycket djupare än vad några töntiga stenar i örat förmådde: Ensamheten. En ensamhet så avgrundsdjup och en förtvivlan så nattsvart över att inte ha samma grundläggande rättigheter som verkade så självklara för alla andra, att man faktiskt helt ärligt gav fan i precis allt, det var ändå ingen som förväntade sig något annat än att man skulle bli kriminell. När jag var tolv sa mina klasskamrater att det enda jag kunde drömma om att bli var hora, med den kuksugarmunnen. I musiken fann jag en fristad där ingen jävel kunde röra mig, vänner för livet och en respekt jag aldrig tidigare fått.

Men det är inte samma sak längre, folk har glömt att det fortfarande bara handlar om musiken, att hela den här grejen med vapen våld och mord på bakgator bara är medaljens baksida. Det har alltid bara handlat om musiken. Visst, det finns människor som krigar för sitt liv därute. Varje dag, jag tänder ett ljus för dem varje kväll. Jag vet att varken ”Sebbe” eller ”Kaka” haft det särskilt lätt alla gånger men jag skulle verkligen uppskatta om de tonade ned intrycket av hur ballt det är att behöva skjuta folk i för att din familj ska kunna sova lugnt på nätterna. För att du överhuvudtaget ska få ha en familj. Varken gänglivet eller maffiavärlden är särskilt glamourösa och de borde skämmas för att de lurar i ungarna sådana grejer. Visst, det ÄR kul att ha 13 bilar, men priset för dem talas det ofta ganska tyst om.

Jag ryser när jag ser ungar som fyllde tolv för bara någon vecka sen rusa runt på bakgården med sjalar för ögonen, skrika "Nu ska du dö din jävla golarhora" och gång på gång slå "golaren" upprepade gånger i huvudet med det på håll otäckt realistiska automatvapnet av varmskum. Då tänker jag på hur mycket jag önskar att jag kunde vara ett bättre föredöme men finner mig själv maktlös. Lars Winnerbäck säger det bäst på skivan "Dans Med Svåra Steg":

– Vem kan förklara att vapen är skitiga, fula små saker när leksaksaffären är full av soldater?

Precis så är det, vi hiphoppare kan gnälla hur mycket som helst på att hiphoppen anses vara våldsromantiserande och bespottad. Vi kan gråta över att alla missförstår oss och att vi inte kan hyra klubblokaler någonstans av rädsla för knivslagsmål eller värre, men vi skjuter oss själva i foten när vi blottar oss för tomma läktare. Vi som var med från början bär den största skulden, för vi vet hur allt en gång började och hur vi har svikit varandra. Det som brukade vara det vackraste har nu blivit sagan om en fantasi. Vi skrev sånger om kampen för vårt liv, vi älskade, slogs och grät med samma okrossbara glöd. Vi dödade de som försökte skada de vi älskade. Det handlade aldrig om något annat än att överleva. Och nu helt plötsligt möts jag av en hel generation med blint kallt hat i blicken som sover med sina vapen under kudden, inte för att de måste utan för att de kan. För att ingen talat om för dem att det inte existerar några heliga krig.  Jag förstår inte och vet inte om jag egentligen vill det heller, hur blev våra vänners blod en trofé?

 

 

Åsikt Av Leiyah Lindén 12 feb 2009 10:40