Kompetensen sitter i hjärnan – inte i läggningen

När gymnasieeleverna börjar sitt tredje och sista år på gymnasiet, börjar även jakten på den perfekta praktikplatsen där ett antal veckor av terminerna ska spenderas. Förutom gymnasieelever, så är det även en rad andra elever som också är med och slåss om de få platserna.

Att hitta ett företag (i synnerhet inom den enorma mediadjungeln) som erbjuder praktikplatser är ungefär en lika enkel match som att lyckas roffa åt sig ett extremt eftertraktat plagg under mellandagsrean. Antingen kammar man hem den perfekta festklänningen, eller så hittar man ett par designerskor för halva priset fast tre storlekar för små.

Hur som helst, det jag menar är att om man sedan mot all förmodan blir mottagen på en plats, så blir den kommande perioden antingen ljuvlig eller ett helvete i miniformat. Personligen har jag hunnit med båda delarna under min 15 veckor långa praktik.

Den första arbetsplatsen som jag spenderade ett antal veckor på var en ideell förening som låg femton minuter bort från mitt hem. Med den unga personalen som verkade vara väldigt pedagogisk fick jag visioner om korta dagar fyllda med roliga uppgifter. Att de ”roliga” uppgifterna mestadels bestod av att skura golv och handla servetter (efter arbetstid) kom mer eller mindre som en chock.

Jag vet inte om det var jag som var krävande, men som journalistikstuderande elev hade jag förväntat mig mer skriftligt arbete än de korta fraserna som jag fick skriva på ”kom-ihåg”lappar.

När ett par veckor hade passerat gav jag upp och började söka på nytt – att jag sedan överhuvudtaget hittade en ny praktikplats var ett under, och att jag dessutom blev behandlad som en ”riktig” medarbetare när jag väl anlände var hänförande. Att arbetsplatsen låg något längre bort än den förra var givetvis jobbigt i början, men det har helt klart varit värt den fyrtio minuter långa resan åt båda hållen.

Men allting som har en början har även ett slut, och nu har mina sex veckor (som för övrigt har varit den bästa perioden under hela min skoltid) på en angenäm webbtidning passerat. Med facit i handen kan jag även avslöja att jag aldrig någonsin hade velat praktisera någon annanstans.

Den skrivglädjen, som jag tidigare fick ersätta med att bära ölbackar fram och tillbaka, har numera fått flöda fritt, mina texter har blivit publicerade på ett professionellt sätt och den konstruktiva kritiken som jag har fått har utvecklat mitt skrivande något oerhört.

Men förutom att jag har genomfört min obligatoriska praktikperiod, så hoppas jag att även de jag har jobbat med har fått ut något av mitt arbete.

Praktikanter är inte bara en billig (gratis) arbetskraft, det kan även vara en tillgång för ett företag. Nya idéer och friska vindar kan med fördel föra ett företag framåt, men företag som anställer människor utefter deras sexuella läggning är inte värda någon framgång i mina ögon. Kompetensen sitter i hjärnan – inte i läggningen, om man inte förstår det är det ett under att man överhuvudtaget är kapabel nog att driva ett företag.


 


 


 

Åsikt Av Anna Pietiläinen 24 feb 2009 22:03