Deadline för vanvårdsgruppen

Några hundra vuxna så kallade vanvårdsbarn har intervjuats om sin uppväxt i foster- och på barnhem. Människor som i samhällets regi placerats och tagits ifrån sina anhöriga för att få ett bättre liv. För många blev det bättre livet helvetet på jorden, med övergrepp, misshandel och annan kränkande behandling.

När filmen ”Stulen Barndom” visades för fem år sedan, reagerade dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson (s) direkt och beslutade att det skulle göras en förundersökning om det förekom vanvård inom den svenska barn- och ungdomsvården. Detta blev i förlängningen en statlig vanvårdsutredning som hållits igång nu i tre år. Enligt ursprungliga direktiv skulle utredningens resultat och slutsatser presenterats nu 2009, men regeringen har valt att flytta fram utredningen mot bakgrund av att Maria Larsson, folkhälsominister, vill ha en som hon beskriver samlad bild.

Frågan är dock hur många trasiga öden Maria Larsson behöver läsa och få veta innan regeringen kan påbörja utredningen om upprättelse för alla dem som utsatts för kränkning. Upprättelsen handlar om två krav: Dels en offentlig ursäkt från riksdag och regering, men också en ekonomisk del. I direktiven för utredningen finns till skillnad mot den som gjordes i Norge inget om att Vanvårdsutredningen skall lägga förslag till upprättelse, vilket förhalar och drar ut hela frågan. Många i vanvårdsgruppen har idag en hög ålder, bland de äldsta finns människor kring 80 år.

Chansen att de äldre skall få del av en upprättelse är minimal som det ser ut i dagsläget. Många ur gruppen har också redan dött. Kommer upprättelsen att omfatta anhöriga och barn till de vanvårdade?

Sverige har som nation lätt att kräva att andra länder skall göra rent hus med sitt förflutna,  Göran Persson, fd statsminister var initiativtagare till konferens kring utrotningsoffren i syfte att förhindra att något liknande skulle ske. Varför är då den svenska historien så känslig? Människor som utsattes för tvångssterilisering fick ersättning av staten för sitt lidande, men vi fick aldrig se någon offentlig ursäkt där man gjorde avbön, som exempelvis Australiens premiärminister, Kevin Rudd, gjorde på grund av att Australiens urfolk, Aboriginerna, fick genomlida övergrepp och stora orättvisor när de vita kom till kontinenten för 200 år sedan. Det är den första
ursäkten från en premiärminster till aboriginerna. Han bad om ursäkt för de tvångsadoptioner av aboriginska barn som pågick ända in på 1970-talet.

"För den smärta och det lidande vi orsakat dessa stulna generationer säger vi förlåt” sade Kevin Rudd när han öppnade parlamentet i Canberra (källa SR). Rudd betonade också att detta inte får ske igen utan att alla måste behandlas lika. Vanvårdsbarnen har vissa likheter med Aboriginerna då de också tvångdeporterades från sin ursprungsbygd. Barn i Skåne flyttades till norra Sverige och tvärtom. Stockholmsbarn flyttades runt i Sverige för att komma så långt ifrån sitt ursprung som möjligt. Samtidigt lämnades föräldrar och anhöriga utan hjälp kvar på hemorten. För många av barnen blev vistelserna i fosterhem en mardröm. Sexuella övergrepp, misshandel och gratis arbetskraft finns det många som vittnar om. Tillsynen och ansvar från myndigheter var obefintligt.

Ur gruppen ”vanvårdade” från 1920 och framåt finns barn och barnbarn som delvis till följd av sina anhörigas trasiga uppväxt också fått problem. Barn som placerades på barnhem tillfälligt skickades fram och tillbaks mellan barnhem och fosterhem, tills den dagen det var för sent. Barnhemsbarnen är också den stora gruppen förlorare, inte minst kvinnorna, vars möjligheter var obefintliga efter det att de skrev ut vid 16 eller 21 års ålder.

Det finns ingen statistik över hur många av vanvårdsbarnen som blivit kriminella, missbrukare eller på annat sätt hamnat i ett destruktiv leverne, lika lite som det finns statistik över hur många som klarat sitt liv. Det är befriande och skönt att allt fler som Eiisabeth Höglund, SVT, Morgan Alling, skådespelare mfl nu träder fram och berättar. Man lyckades trots bristande insatser och stöd från samhället.

Men alla de barn och barnbarn som ramlat ur systemet och vars anhöriga ingår i gruppen vanvårdade är också en viktig del i upprättelse och offentlig ursäkt. Vare sig pengar eller ursäkt kan återskapa livet, förlorad barndom, men det kan hela och visa på att Staten kan erkänna sitt misstag och sina fel. Må vara att det handlade om okunskap att den svenska barnavårdshistorien ser ut som den gör, men den okunskapen får inte styra idag.

Det finns material nog för den svenska regeringen att redan nu starta ett arbete för upprättelse, inte minst då även dem som inte omfattas av intervjuerna i vanvårdsutredningen ingår i upprättelsefrågan. Vad är det politikerna väntar på? Att människor skall dö?, att föreningar som Samhällets Styvbarn skall ge upp sitt arbete? eller att frågan skall bli så urvattnad att den förlorar i intresse?

Om man är seriös med att skapa en Socialtjänstlag för dagens barn med ökad juridisk säkerhet, bättre kontroll och uppföljning i fosterhem och institutioner, måste man också komma ihåg att hela den här debatten startade med att en person, Kent Sänd lät sig intervjuas i filmen "Stulen barndom" där han berättade om sin uppväxt på Vidkärs barnhem i Göteborg och där hela den tragiska socialhistorien fick sin början. Kent blev också det första offret för vanvårdsgruppen genom att ta sitt liv. För Kents skull och alla andra nu levande, efterlevande är Staten skyldig att snarast ta tag i frågan om upprättelse. Detta borde också ligga i oppositionens intresse även om det inte är en grupp som på något sätt avgör valet 2010. Men om det finns en verklighet bakom de tre partiernas så kallade empatiska- och sociala ansvar borde de vara pådrivande för att stötta gruppen vanvårdsbarn.

Framtiden byggs av historien, historiens misstag är framtidens möjlighet att ställa till rätta. Maria Larsson måste ur ett ideologiskt perspektiv gå ut och redogöra för varför det är viktigt med en uppgradering av socialtjänstlagen och LVU (Lagen om tvångsvåd av unga)

Nu kanske det kan vara svårt för den som inte drabbats att förstå problemets relevans som en nationell fråga, men samtidigt kanske det finns många som har en anhörig någonstans i släktledet som varit vanvårdsbarn och då kanske det blir lättare att förstå kraven från samhällets styvbarn om upprättelse. Detta är en av de största frågorna som drivits av enskilda människor och sammanslutningar och i morgon går tiden ut för att anmäla sig till vanvårdsutredningen, men det innebär inte att man inte omfattas av upprättelsen om den någonsin kommer.

Låt inte tiden rinna iväg utan handla nu.

Av anne skaner 03 mar 2009 12:26