Bankväldet förslavar mänskligheten

Ocker är en mycket gammal företelse. Redan i bibeln förklaras att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Ocker definierades då som tagande av ränta. För 3 700 år sedan under kung Hammurabis styre utvecklades en form av bankväsende och det finns uppgifter i den tidens lagstiftning om att man i vissa fall tog ränta på lån. En av Hammurabis lagar beskriver när en man har fått silver från en köpman och inte kan betala för det. Då säger mannen att köpmannen kan få plocka så många dadlar han vill i hans fruktträdgård men det behöver köpmannen inte gå med på. Istället ska mannen själv plocka dadlarna och betala tillbaka silvret med ränta till köpmannen i enlighet med det köpedokument som upprättats.

På 300-talet f. Kr grekiske skrev filosofen Aristoteles att pengar är en uppfinning utan eget värde vars enda uppgift är att vidarförmedla värdet mellan olika varor och tjänster. Han menade att pengar i sig inte skulle anses som en vara och trodde att skuldpengars införande skulle skapa problem eftersom folk kunde blanda ihop verkliga ekonomiska resurser med påhittade och därigenom förlora insikten om vad ekonomi egentligen handlar om. Han förklarade att tidigare hade människor bara känt till den typ av ekonomi som inriktades på basbehoven. Man insåg att jordens resurser var ändliga och att människors behov också var det. Via skuldpengens införande skulle det gå att tillverka och låna ut en oändlig mängd pengar och genom en sammanblandning av det ena, naturens resurser, och det andra, pengar, skulle människor hamna i villfarelsen att pengar kunde skapa oändliga värden.

I hans verk ”Politiken” kan vi utläsa att man bland folk i Grekland var medvetna om att det skedde en förändring från den tidigare vanliga formen av lån mellan människor sammanbundna genom sociala band mot en mer marknadsorienterad professionell verksamhet. Grundregeln under antiken var att staten inte la sig i monetära angelägenheter och de professionella utlånarna i Aten drog sig inte för att ta rikligt med ränta. De lånade ut mindre summor under korta perioder och tvekade inte att använda brutala metoder för att se till att de återbetalades. Det var i första hand fattigare människor utan egendom som säkerhet som tvingades vända sig till dessa ockrare.

Det romerska riket hade både bankirer och ett slags aktier. Det förekom både valutaffärer hypotekslån, och handelslån. Dock fanns inte ett banksystem i vår mening, d.v.s opersonliga rörelser vars konkurser drabbar alla insättare utan att man kan ställa någon enskild person ansvarig. Enskilda rika aristokrater agerade utlånare och handelsvinster användes bl. a till penninglån, där ränta på lån var det vanliga. Avsaknaden av en marknad uteslöt i princip möjligheten att ta sig upp i den sociala hierarkin genom att skapa sig kommersiellt välstånd. Romarna anses också, precis som atenarna, ha saknat lagliga riktlinjer för aktörer på lånemarknaden, och utan såna regler, som skapar förpliktelser mellan huvudmän och tredjepart, var det nästan omöjligt för mellanklassen att ta sig uppåt i hierarkin, inte minst i ett samhälle där det krävdes en privat förmögenhet om man hade politiska ambitioner.

Åren 264-31 f Kr så etablerade sig Rom som medelhavsområdets ledande imperiemakt. Efter kraftmätningarna med det mäktiga Kartago och de långvariga puniska krigen så hade man samlat stora rikedomar. Precis som hos de grekiska fick de romerska fältherrarna behålla sina erövringar och de redan förmögna blev ännu rikare medan de fattigare blev fattigare. Under det sista århundradet f Kr rådde politisk oro i romarriket bl.a för att romarna inte hade modifierat sitt politiska system under det växande imperiet. Bristande skydd mot utsugningen av provinserna skapade en stark avsky mot styret i Rom. Försök att minska orättvisorna hade dock gjorts. Folktribunerna var offentliga och okränkbara ämbetsmän med uppgift att skydda fattiga från de rikas övergrepp.

Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var två tribuner som försökte minska penningväxlarnas makt genom att reformera lagarna mot ocker och begränsa det lagliga jordägandet till 500 tunnland. Arbetslösheten var stor då de välbärgade använde slavar på sina egendomar men som romerska medborgare hade egendomslösa rösträtt i folkförsamlingen och politikerna försökte därför erövra deras röster genom att bjuda på bröd och skådespel. Men misären bredde ut sig och Tiberius Gracchus lade fram ett förslag om att stora jordegendomar borde delas ut bland de fattiga. Han tillhörde den högsta politiska toppen och föga överraskande blev den välbärgade eliten rasande över förslaget och såg till att Tiberius mördades.

Tio år senare försökte brodern Gracchus få igenom en liknande reform och hittades sedan död. Det hette att han begått ”självmord.” Senare kröntes Caesar till Roms härskare på livstid. Under Caesars tid vid makten genomförde han en rad reformer och delade bl. a ut jord till de fattiga och såg till att ståthållarna i provinserna inte tog ut för mycket i skatt. När han dessutom utmanade de mäktiga bankirerna och började trycka egna mynt så att folkets välfärd ökade så var även hans öde beseglat. År 44 f.Kr mördades Caesar med 23 dolkhugg av en grupp senatorer. Dock lär han knappast ha sagt ”Även du min Brutus”, vilket härrör från Shakespeares drama. Enligt historikern Plutarkos skall Caesar istället ha dragit sin toga över ansiktet då han såg att Brutus var en av mördarna.

För 2000 år sedan då judarna kom till Jerusalem för att betala tempelskatt fick detta bara ske med ett särskilt mynt, halvsikeln, det enda mynt vid denna tid av lödigt silver. Halvsikeln hade en säker vikt och saknade bild av den hedniske kejsaren. Därför var den för judarna det enda mynt som var värdigt inför Gud. Men dessa mynt fanns inte i större mängder eftersom penningväxlarna hade monopol på det och höjde priset så högt de kunde. Därigenom gjorde de stora vinster och judarna hade inget annat val än att betala vad penningväxlarna krävde.

År 618 till 907 regerade Tang-dynastin i Kina och kineserna var de första som använde papperspengar. Runt 1000 använde kinesiska köpmän i Sichuan-provinsen papperspengar, Bedrägerier gjorde att Song-dynastin år 1024 övertog rätten att utge papperspengar och därigenom föddes den första statliga sedelutgivningen. Man brukar annars säga att de första bankirerna i världen var tempelherrarna. De mottog stora rikedomar av välbärgade kristna, som finansierade korstågen. Tempelriddarna var den rikaste organisationen i alla länder där de slog sig ner och deras tempel i London och Paris blev finansiella centra.

Det moderna bankväsendet föddes när rika människor började lämna in sitt guld och silver till förvaring i guldsmedernas valv. Smederna skrev sen ut kvitton för det guld och silver de tog emot och ägarna betalade sina skulder genom att ta ut delar av sina insatta tillgångar. Emellertid var det ganska opraktiskt att flytta omkring ädelmetallerna så man utvecklade ett system som innebar att när man köpte någonting eller betalade en skuld så bytte guldet och silvret ägare, men bara på pappret, metallerna fick ligga kvar i valven och kvittona blev således allmänt vedertagna som pengar. På så vis uppstod sedlarna. Efter ett tag insåg guldsmederna att det var förhållandevis få som hämtade ut några större mängder guld och att ingen annan visste hur mycket guld de hade i kassavalven. De kom då på den geniala idén att börja förfalska kvitton på guld som inte fanns. Dessa kvitton kunde de sedan skapa ett liv i lyx för sig själva med och resten lånade de ut mot ränta.

Detta är grunden till det banksystem vi har än idag, d.v.s bankerna lånar ut pengar som inte existerar och tar sen ränta på dem vilket gör att en rätt liten elit är svindlande rik medan de allra flesta i världen lever i skuld, varav 2,5 miljarder människor får klara sig på under 2 dollar om dagen. Men det är också det som är meningen, världens banksystem bygger på skuld, d.v.s att människor inte ska vara ekonomiskt oberoende och fria, såvida de inte tillhör en priviligierad elit. Om guldsmederna t.ex hade 2000 pund guld i förvaring så kunde de låna ut omkring 20 000 pund i papperspengar och kräva ränta på dessa pengar utan att någon skulle upptäcka bluffen. På så sätt kunde de samla allt större förmögenheter och använda dem för att samla på sig ännu mer. Det är detta missbruk och bedrägeri som utgör dagens bankväsende. Detta system, att låna ut mer pengar än vad som täcks av reserverna, visar sig genom termer som "täckningsgrad", d.v.s att bankerna bara till en mindre grad har täckning för vad de lånar ut. Om alla kontoinnehavare kom och begärde att få ut sina innestående medel samtidigt skulle banken gå omkull innan ens några procent hade betalats ut.

Men ibland spricker bubblan ändå och då får vi en situation som den i höstas med ett globalt ekonomiskt 9/11 där återigen den stora massan som vanligt förväntas betala kalaset för eliten, vilket gör att de i sin tur kan ladda om för ytterligare åtgärder som förslavar och skinnar den lilla människan

Analys av Michael Delavante 19 mar 2009 13:33