Jag är vit på insidan

Jag har gråtit i framgång och skrattat i motgång, allt detta som man gör när man älskar sitt land. Visst, det finns saker som jag vill förändra, framför allt bemötandet av mig. Jag är trött på att bli betraktad som någon slags utböling av det svenska samhället, som att jag egentligen inte hör hit och borde ha fått hemlängtan för länge sedan. Jag blir så frustrerad att jag börjar tugga fradga när folk  uppriktigt sagt blir förolämpade när jag säger att jag inte har något som helst intresse av att åka tillbaka till ett land jag aldrig sett och en mamma jag aldrig har träffat. En mamma som gjorde sitt val redan innan jag var född.

Jag är trött på att människor börjar prata spanska eller portugisiska så fort dom får syn på mig, dels för att jag vet att dom pratar bättre svenska än den sorgliga ursäkten till esperanto som de kräks upp framför mina allt mer rastlösa fötter men framför allt för att jag faktiskt inte förstår ett ord av vad dom säger, vilket de alltid ser till att få mig att känna skam över.

Att mitt utanförskap endast sitter på utsidan har aldrig varit en garanti till respekt, snarare tvärtom. Så många gånger jag har önskat att jag kunde ha varit född vit istället, som min biologiska mor. Att jag hade sluppit min jättestora mun, smala höfter och lockiga hår. Håret som jag aldrig fått ha ifred är förvisso vackert, men vid 15 var jag så trött på alla gliringar, glåpord och smutsiga fingrar att jag rakade av det.

När jag var tio sa min klass till mig att det enda yrke jag kunde hoppas på var hor, eftersom jag ”bara hade en sak som talade till min fördel”. När jag var kanske 11 började män stanna mig på gatan och vifta med nycklar till hotell. Det hände så ofta att jag vande mig och tog det som en norm. Först många år senare insåg jag att mina svenska vita kompisar aldrig varit utsatt för liknande. När jag frågat folk varför det är så, är alltid svaret: -Ja men det är för att du är svart, i din kultur är det ju så man pratar med varandra. På vilket sätt rättfärdigar min hudfärg sexuella trakasserier och ständig förföljelse?

Folk anser att om jag inte står ut med det så ska jag börja använda burka, varför då? Jag är inte troende muslim. Jag är en ung svensk tjej vars största önskan är att kunna ta en promenad på stan utan att bli stoppad, få en tjugolapp och en beställning på oralsex i ansiktet. Det är inte en komplimang att förnedra en vilt främmande människa på offentlig plats. Att säga: "Vilka kuksugarläppar du har/sexiga läppar/är du bra på att suga?" är en total konversationsdödare, yttra inte dom orden till mig såvida du inte vakna upp med testiklarna hängandes utanför kroppen och dina tarmar knutna runt halsen.

Man kan tänka att det har att göra med hur jag klär mig, det har det inte. Jag kan ha på mig jeans och munkjacka och gå utan smink, det är förresten så jag klär mig till vardags; likväl angriper folk mig som om jag vore till salu. Jag är ”svart” och därför är jag tydligen allmän egendom. Jag trodde slaveriet var avskaffat, I guess I was wrong.

Krönika Av Leiyah Lindén 01 apr 2009 12:29