Jag har länge tänkt skriva en artikel om Kim Jong Il, men avhållit mig ifrån det eftersom jag har saknat tillgång till samlad fakta på nätet om hur Kim Jong Il har reagerat på utrikespolitik som han har ansett varit riktad mot Nordkorea, eller som faktiskt har varit riktad mot hans person de senaste åren. Jag kommer ihåg hur han har reagerat på olika politiska utspel från Bush och USA genom att omedelbart och ogenomtänkt bryta kontakterna med omvärlden, bl.a. med Sverige efter ett utspel av utrikesminister Bildt, och han har ogenomtänkt brutit ingångna avtal med USA och världssamfundet för att lite senare revidera sin ståndpunkt på ett sätt som närmast kan betecknas som att krypa till korset, bara för att i nästa stund återigen reagera reaktivt.
Jag har farhågor om att Kim Jong Il, eller ”the Ironed Willed Commander” som han kallas i Nordkorea fast på koreanska, är en rättshaverist. Som statsledare är han därför handikappad. Min far var rättshaverist, och jag känner därför igen tecknen på Kim Jong Il´s reaktioner och uttalanden, följt av hans perioder av relativt rimliga resonabla utrikespolitiska beslut från Kim´s sida. (Men man kan också vända på det och säga; Min far var normal, avbrutet av korta incidenter av vredesutbrott, men detta sätt att se på saken har ingen bäring för det jag skriver om potentaten Kim Jong Il´s farlighet.)
Nu var inte min far någon despot eller våldsam, men det kändes som att han möjligen kunde kasta sitt ölglas under ett av sina utbrott, även om jag inte kommer ihåg att han gjorde det. Jag känner inte Kim, men om man byter ut ölglas mot kärnvapen, så får man världens farligaste man. All rim och reson är nämligen som bortblåst för en rättshaverist som har ett utbrott, det är något patologiskt! Å andra sidan så skrev min far bara brev och insändare (välformulerade och genomarbetade sådana, alltså inga personangrepp, och hans insändare kom ofta in i dagstidningar), men det var snarare efter att han hade fått sina utdragna vredesutbrott. Han kanske påbörjade brevet under utbrottet, men han avslutade brevet relativt lugn. Resultatet av skrivandet blev bättre så, och det visste han.
Kan Kim Jong Il begränsa sig till hotfulla uttalanden mot omvärlden, och propagandistiska TV-framträdanden? Jag tror att han är kapabel till att skicka iväg en missil i ett vredesanfall! Jag vet att det kommer bli Kim Jong Il som får full kontroll över ”knappen” den dagen Nordkorea får ballistiska missiler med kärnvapenstridsspetsar. Säkert kommer inga säkerhetssystem att implementeras för att minimera riskerna för hans höghets kärnvapenattacker utförda i vredesmod, åtminstone inte i praktiken då en ordervägran mot Kim Jong Il antagligen leder till omedelbar dekapitering. Dessutom tror jag inte att Kim Jong Il är medveten om att han är patologisk rättshaverist, liksom min far inte var det, han bara reagerar som han gör och det är för honom inget konstigt med det. Jag visste inte heller under mina ungdomsår att min far var rättshaverist, förrän jag läste lite fakta om rättshaverister flera år efter min fars död.
Hade jag varit Barrack Obama så hade jag genomfört en stor undersökning med hjälp av psykologer, i hur olika personligheter, också i olika kulturer, med diagnosen ”patologisk rättshaverist”(***) reagerar när de ställs inför motgångar och upplevda orättvisor. Det är svårt att säga något ytterligare om Kim annat än att han är rättshaverist, så därför måste undersökningen vara bred. Sedan får man försöka att lista ut vad för slags personlighet Kim Jong il är, baserat på de fakta om beteenderubbningar man har tillgång till. Det blir lättare att deducera fram sanningen om Kims personlighet, ifall man har hela bilden av hur en rättshaverist med en viss psykologisk profil, från en asiatisk kultur i detta fall, reagerar på upplevda orättvisor. Det finns ju bara så många olika personlighetstyper, även om personers beteenden varierar inom respektive personlighetstyp. I vilket fall – ett generellt svar är bättre än inget svar!
(***) Att vara rättshaverist må vara något patologiskt, men tillståndet uppkommer antagligen som ett resultat av uppväxtförhållandena, t.ex. så var min far barnhemsbarn upp till 12-14 års ålder. Lyckligtvis så är beteendestörningen inte ärftlig, men temperamentet som medföljer är förstås ärftligt i den bemärkelsen att jag är min fars son och har vuxit upp under hans fostran. Skillnaderna ligger mycket i att jag inte går igång på upplevda orättvisor, det är så jag vet att jag inte är rättshaverist. Reagerar på orättvisor gör jag, det gör ju de flesta, men jag börjar inte skriva upprörda brev och artiklar till de berörda myndigheterna under eller efter vredesutbrotten (mina vredesutbrott är kortvariga och sällsynta och inte knutna till hur jag blir behandlad i regel, snarare kommer mina utbrott när döda ting trilskas) vilket är ett kännetecken för rättshaverister, åtminstone i västerländska kulturer. En del kanske bombar en skola eller en myndighet istället, särskilt i Irak idag (som för all del inte ligger i väst), men vad vet jag om personlighetsstörningar utöver mina erfarenheter av min fars sådan, eller min egen i 25-årsåldern förvärvade schizofreni? Dessutom har jag inga kärnvapen, och även om jag hade dem skulle jag inte knyta avfyrandet av dem till en ensam allsmäktig person.
Nordkorea är definitivt inte ett asiatiskt land som har mina sympatier i kvinnofrågan! Nordkorea är en förtryckarstat, mycket likt det medeltida Sverige och Europa!
Roger Klang, Lund
Analys av 
Roger Klang 21 maj 2009 15:16