Går diktaturen mot än mer diktatur?

Folket röstar fram ett parlament, de röstar fram expertrådets ledamoter och de röstar fram en president. Men, det är just på den sistnämnda punkten som skon klämmer. Eller snarare, det är storayatollan som är det största problemet med det iranska politiska systemet.

Jag skall förklara varför. Iransk politik är en låda med en massa lådor inuti. Varje låda representerar en maktfaktor, i de flesta fall ett råd eller ett departement. Presidenten, parlamentet, kabinettet, högste ledaren, väktarrådet, expertrådet; Alla vakar på varandra. Den starkaste av dessa maktfaktorer är storayatolla Ali Khamenei, en man som tog vid då den gamle ayatollan och revolutionsledaren Ruhollah Mousavi Khomeini dog 1989. Till skillnad från president Mahmoud Ahmadinejad som bara får sitta två fyraåriga mandatsperioder på sin post är storayatollan nämligen vald på livstid av expertrådet. Då Mahmoud Ahmadinejad tvärs emot alla oppinionsmätningar uppgavs ha vunnit presidentvalet med oerhörda 62,6% av rösterna misstänktes storayatollan, säkerligen med all rätta, ha satt den islamiska republikens lagar ur spel och manipulerat valreultatet.

Orsaken tros ligga i en maktkamp mellan tidigare presidenter som Ali Akbar Hashemi Rafsanjani och Mohammad Khatami å ena sidan och storayatollan och den sittande presidenten å den andra. Striden bedrivs delvis inom maktens korridorer med parlamentariker och rådsmedlemmar som spelpjäser och delvis ute på gatorna med demonstranter, milis, polis och militär som blodiga shackpjäser. Det är lätt att tro att den nuvarande oppositionens ledare, Rafsanjani, Khatami och presidentkandidaten Mir Hussein Mousavi är fullblodsdemokrater som helst vill se den islamiska republiken störtas. Men tror man det så tror man fel. Både Rafsanjani och Khatami försökte förvisso reformera republiken under respektives tid vid makten. De misslyckades dock fatalt och anklagas av många iranier för att vara en del av den postrevolutionära korrupta maktelit som enbart ser om sitt eget hus. Vare sig Rafsanjani eller Khatami har något intresse av att se sin makt urvattnas.

Då Ahmadinejad vid det förra presidentvalet (2005) kom till makten sågs han av många som en enkel man av folket. Obefläckad av korruption och girighet. Och det är sant, han har ett stort stöd bland Irans fattiga på landsbygden utanför Teheran. En annan sanning är att Ahamadinejad är en Förintelseförnekare (vilket han senast visade prov på vid sitt tal på FN:s konferens mot rasism tidigare i år) som ofta talar om “Israels förintelse” och som i en intervju med den populäre TV-mannen Larry King uttalade önskan att israelerna skulle förflyttas till Arktis. Detta och uttalanden som att inga homosexuella skulle tolereras i hans stat eller att hans land har rätt att utveckla kärnvapen för att angripa sina motståndare har allvarligt skadat Irans rykte i många länder.

När valet stod mellan Ahmadinejad och Mousavi tyckte sig många känna förändringens friska vindar i luften. Orsaken till detta är nog inte den gröna revolutionens huvudperson Mousavi, en man som anklagas för stora grymheter (bland annat blodbadet 1988) under sin tid som landets premiärminister. Orsaken stavas snarare Barack Obama. Obama är ojämförligt mycket mer populär bland Mellanösterns medborgare än vad hans företrädare, George Bush, någonsin var. Då han vid sitt berömda tal i Kairo sträckte ut sin hand till iranierna och därtill till råga på allt kritiserade Israels bosättarpolitik så förstod många iranier budskapet: Irans egentliga problem kommer inte utifrån, utan inifrån landets egna gränser och USA är inte den store satan. Ahmadinejad blev en symbol för trettio års förtryck och en röst på Mousavi blev en röst på förändring.

Men de revolter som utbröt då Mousavi förlorade valet kan ha blivit för mycket för honom att hantera. Så länge demonstrationerna sågs som en maktuppvisning för hans parti kunde han skatta sig lycklig. Men då demonstranterna inte längre lyssnade på hans ord utan gick ut på gator och torg trots hans uppmaningar att stanna hemma och dessutom ropade på den islamiska republikens död hade revolten slitit sig ur hans grepp. Det ser nu ut som att något som började som en maktstrid mellan Irans elit nu har utvecklats till en utmaning mot hela systemet. Och alla är inblandade; från storayatollan som uttalar sitt oreserverade stöd för Ahamadinejad och kallar de protesterande för “terrorister” till upproriska präster i revoltstaden Qom som utropar fatwor mot valfusket och utlyser landssorg till minne av fallna demonstranter.

Iran är en polisstat med mängder av halvmilitära organisationer i statsmaktens tjänst. Statens försök att, med hjälp av teknologi från Nokia-Siemens, stoppa all information och kommunikation via Internet, telefoni eller massmedia har redan visat sig vara ett misslyckande. Demonstranterna twittrar, mailar och sms:ar vidare för att organisera sitt motstånd. Nu återstår att se om polis, militär eller någon av miliserna ställer sig bakom folkets krav med vapenmakt. I annat fall blir revolten kortlivad. Det har vi redan sett tragiska exempel på vid krossandet av studentrevolten vid Himmelska fridens torg 1989.

1979 reste sig det iranska folket och störtade sin hatade shah. Kommer vi nu, trettio år senare, att se en ny revolution eller går Iran mot än mer diktatur?

Analys Av Martin Ekdahl 25 jun 2009 14:55