De modiga räds inte skiten

Jag kan inte släppa det. Ilskan sköljer över mig närhelst jag blir påmind och lämnar en svidande irritation i muskler och leder. Troligtvis kommer jag att få reumatism på kuppen utan att kunna ställa någon till svars.

Expressens nöjeskrönikör Malin Forsberg fick fritt spelrum härom veckan att uttrycka sina personliga åsikter om skilsmässor. Uppslaget till krönikan fick hon under sin dagliga jakt på nyheter – som verkar bestå i en genomgång av de mest lästa av kändisbloggarna. Denna gång var det ett bråk mellan de forna makarna Graaf och Hedman som fick hennes nyhetsnäsa att rinna till lite extra.
 
”Skitiga skilsmässor gör mig deprimerad” skriver Malin Forsberg och frågar sig om skilsmässor i allmänhet slutar med parter som är bittra fiender och bråkar om pengar och smutskastar varandra. ”Måste det vara så? Det är ju trots allt vuxna människor vi pratar om.”
Och i sin blogg går hon steget längre och publicerar ett läsarmejl från en man som minsann är lyckligt skild.
 
”Den sista veckan som vi bodde under samma tak satt vi i soffan och gick igenom åren och situationer och löste upp den ena "fnurran" efter den andra. Vi grät båda två för alla missförstånd, som hade kunnat undvika. Vi grät oss igenom den veckan o redde ut, o det var en befrielse kan jag säga. När vi var klara så, ordet är harmoni! Totalt samförstånd och goda vänner.”
 
Schvuu, som norrlänningen skulle säga på inandningsluften. Total harmoni är ett bra utgångsläge för en lycklig skilsmässa. Fast om jag ska vara ärlig så förstår jag inte riktigt varför man ens skiljer sig om lite ”fnurrprat” kan leda till totalt samförstånd. Ett par 75-kronor på familjerådgivning låter som både enklare och trevligare för eventuellt inblandade barn.
 
Nej, du Malin. Rik på erfarenhet kan jag berätta för dig varför många skilsmässor slutar med parter som är bittra fiender. Det stavas lögner och otrohet. Svartsjuka och kontroll. Konkurrens om tid – vilken part har företräde till att satsa på sin karriär/hobby/dröm när det plötsligt finns ett litet barn som behöver omvårdnad 24-7? Ett barn som blir sjukt precis när den där roliga festen ska gå av stapeln. Eller ett barn som inte beter sig som alla de lyckade vännernas barn som somnar i sin vagn överallt och ingenstans.
 
Med tre barn och en mindre lyckad skilsmässa i bagaget lär man sig att buga sig inför ödmjukheten. Ingenting blir som man önskat, trott och hoppats. Helt plötsligt är man vuxna människor med käkarna så sammanbitna att de har fastnat. Vuxna människor med kroppar som vittnar om åratal av stretande med överjagets piska vinande över ryggen. ”Skilja mig? Nej, mina barn ska inte behöva vara några skilsmässoungar…”.
 
Slutligen säger kropp och själ stopp. Inte ens sekund till klarar man. Inte en otrohet, inte en lögn, inte ett tjafs till. Men inte heller ett vänligt ord, en kram eller ens en klapp klarar man av från den person som man en gång varit i ”vi två mot världen”-förbund med.
 
Med ens förstår man att det är de modiga som lämnar. För ingenting är svårare än att se sina barn i ögonen och berätta att de från denna stund och för all framtid ska tillhöra den växande skaran av skilsmässobarn. Jag anser att det är modigt att skilja sig. Det är modigt att hävda sin rätt av en förmögenhet som man deltagit i att bygga upp. Jag menar att det är de modiga som ryter ifrån när den andra parten låter nya flickvännen flytta in utan att barnen ens har fått träffa henne. Det är de modiga som inte längre låter sig kränkas. De modiga som inte räds skiten.
 
Låt oss därför inte längre bli deprimerade av skitiga skilsmässor. På samma sätt som "lite skit rensar magen" så kanske skitiga skilsmässor renar en kränkt kropp och själ. Det finns oftast en anledning till att man väljer att gå skilda vägar. För vad är egentligen vitsen med att skilja sig från harmoni och totalt samförstånd?
 

Krönika Av Jenny Marklund 17 jul 2009 10:13