"Bara den som förlorat kontakten med sig själv låter sig manipuleras av andra och den som förstår detta inser att det ofta sker på ett så subtilt plan att de flesta inte ens anar att de är styrda."
Ordet ”alkemi”, från arabiskans ”al-kimia” (kemin) har sitt ursprung i det gamla grekiska ordet ”chemeia”, vilket betyder ”blandning”. Enligt vissa forskare härrör ordet ”chemeia” från det egyptiska ”kmt” vilket betyder ”svart” och syftar på den bördiga jord i landet där alkemin föddes. Egyptierna, som även kallade sitt land för ”kmt”, kände tidigt till att metaller som inte förekom rena i naturen kunde utvinnas genom smältning. Prästerna i Egypten sysslade också med kemiska processer för att framställa keramik, glas, färg och diverse läkemedel med mera.
Det sägs att den berömde Hermes Trismegistos, enligt traditionen densamme som den egyptiska skrivkonstens och lärandets gud Thoth, var alkemins fader men troligen fick senare alkemister också inspiration från Bolos av Mendes, en nyplatoniker som verkade i Alexandria det första århundradet före vår tidräkning när den grekiska alkemin frodades i Alexandria. På 200-talet e.Kr verkade alkemisten Zosimos av Panopolis som sammanställde en encyklopedi om alkemi som tyvärr till större delen gått förlorad.
I Alexandria blandades med tiden alkemin ihop med filosofi, mysticism och trollkonster. Därifrån förde man den senare vidare till den arabiska kulturen. Alkemisten Jabir ibn Hayyan, även kallad ”den moderna kemins fader”, skrev även böcker om filosofi, astronomi, matematik och medicin. Han sammanställde och kommenterade verk av både Platon och Aristoteles. Senare spreds alkemin till Europa där den särskilt under medeltiden frodades.
Guld var viktigt, inte minst för alkemisterna, och det av flera skäl. Det var sällsynt och det hade samma färg som solen, vilken man redan tidigt i människans historia dyrkade. Det vittrade inte och ingen känd metod på den tiden kunde smälta det. Det kunde användas inom en rad olika områden som hantverk av juveler, konst, byggnader, pengar och mediciner.
Alkemi brukar ibland beskrivas som ”konsten att göra guld” men vissa av de lärde menade att alkemins egentliga mål är att bringa människan tillbaka till det ursprungliga själstillståndet och finna urmaterian, ”materia prima” eller ”De vises Sten” som det vanligen kallas. Det är ur denna sten som alla de fyra elementen ska ha uppstått.
De vises sten brukar vanligen syfta på ett ämne med fantastiska egenskaper med vilka medeltida alkemister trodde att de skulle kunna omvandla oädla metaller till ädla. Man trodde också att det skulle kunna bota sjukdomar och förlänga livet. Den här urmaterian, som alla andra ämnen troddes vara skapade ifrån, fick med tiden olika namn, till exempel ”det stora elixiret”, ”den röda tinkturen” och ”metallernas kvintessens”.
På 600-talet e.Kr skrev filosofen Stefanos av Alexandria sitt berömda poem De Chrysopoeia vilket handlade om hur man gör guld. Alkemisternas försök att tillverka guld brukar ibland också benämnas ”Chrysopoeia” vilket betyder ”omvandling till guld”. Ämnet troddes också, när det nyttjades i förtunnad form som drickbart guld eller livselixir, kunna återge sjuka människor hälsa.
De vises sten sades bestå av ett pulver som med sin blotta närvaro kunde transmutera en metall till guld och även växa och föröka sig så att den aldrig tog slut. Blandningar av svavel och kvicksilver, så kallat filosofiskt mercurium, var viktiga i experimenten. Alkemisterna skrev ibland i en gåtfull och skiftande terminologi som kunde bestå av långa beskrivningar, symboler och formler skrivna på ett allegoriskt språk för att ingen annan skulle få tag på kunskapen.
Det finns också teorier om att De vises Sten i själva verket är en universell kraft, som kan ge den som förfogar över kraften speciella förmågor och att kraften sen har spridits i folklore som De vises sten för att inte falla i glömska. Bland annat sägs att den som förfogar över kraften ska kunna komponera vacker musik, tala alla språk eller lösa vilket matematiskt problem som helst. Även Isaac Newton var en student av alkemi. Nationalekonomen John Maynard Keynes, själv en flitig student av alkemiska skrifter, beskrev Newton så här:
"Han var den siste av magikerna, den siste av babylonierna och sumererna och den siste store tänkaren som såg på den synliga och intellektuella världen med samma ögon som de som började bygga upp vårt intellektuella arv för närmare 10 000 år sedan."
Själv ser jag De vises Sten som en symbol för den inneboende kraft som vilar inom varje människa och ur vilken vi kan hämta inspiration, idéer och visdom utöver det vanliga. Den gudomliga gnista som springer ur ett evigt medvetande som är en del av en allomfattande medvetenhet som omsluter allt och alla. Den finns där hela tiden, men vi varseblir den sällan eftersom vi är så distraherade av både vår inre oro och det yttre bruset, vilka tillsammans interagerar i en negativ växelström i egots tjänst för att till varje pris hålla oss borta från kontakten med vårt sanna jag, vilket är precis vad makthavarna vill också.
Först när man varseblir sin egen inre manipulation blir man också varse omfattningen av den yttre manipulationen, som hela tiden pågår via media, TV:n, politiken, religionen, krigen, konflikterna med mera och dess samband med rädslan, vreden, konflikten och separationen inom oss själva.
Bara den som förlorat kontakten med sig själv låter sig styras och manipuleras av andra, och bara den som förstår detta inser att det ofta sker på ett så subtilt plan att de allra flesta inte ens anar att de är styrda, vilket gör att det sen kan manifesteras i praktiken så till den grad att den manipulerade inte bara välkomnar och applåderar sitt förslavande, utan till och med är beredd att försvara det.
I artiklar, böcker, radio-/TV-program och inte minst via internets otaliga bloggar och forum avlossar man dagligen svavelosande kommentarer där man med nästan outtröttlig frenesi tar heder och ära av alla de "pajasar" som ifrågasätter den rådande världsordningen och tänker utanför ramarna.
I sin allra mest extrema form sker försvaret i form av fysiskt våld, inte minst inom mer eller mindre fanatiska, religiösa grupper vilka ibland till och med är beredda att döda om någon ifrågasätter deras dogmatiska tro.
Debattartikel av 
Michael Delavante 14 sep 2009 11:15