”Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) presenterade den 11/9 ett lagförslag som syftar till att snabba på processen att få flyktingar, andra skyddsbehövande och deras anhöriga att komma i arbete sedan de fått uppehållstillstånd. Staten ska via arbetsförmedlingen ta över ansvaret för att skaffa jobb till alla nyanlända flyktingar. Med hjälp av så kallade lotsar ska de nya svenskarna snabbare komma in på arbetsmarknaden. Idag tar det i genomsnitt sju år.” enligt SvD.
Naturligtvis så kommer den här Alliansen med ett förslag som kommer att spä på den offentliga sektorn ytterligare och därmed påbörda skattebetalarna ytterligare kostnader, istället för att främja näringslivet som är de enda som kan generera nya pengar till statskassan.
Den ultimata lösningen på arbetsmarknadsproblematiken heter istället ”avskaffa LAS”, allt annat är ”ad hoc lösningar” (ad hoc = filosofisk term för en tilläggshypotes som tillkommit enkom för att rädda den huvudsakliga hypotesen, i detta sammanhang syftandes på politiska pseudolösningar genom modifieringar av arbetsrätten). Man kan tänka sig flera olika situationer där LAS blir till arbetsmarknadsmässig och ekonomisk nackdel för samhället och de anställda, förutom det faktum att inte ens det enda högeralternativ vi har - Alliansen - vågar eller vill avlägsna Olof Palmes arbetsrättslag, och därmed underlåter sig att hjälpa landets ekonomi ett stort steg framåt. Här efter följer sex punkter som beskriver LAS tillkortakommanden:
1) Anta att ett företag, dotterbolag eller underavdelning till ett företag har dålig företagskultur, vilket inte är helt ovanligt. Moderbolaget kanske får en ny ägare, kanske utländsk, eller en ny VD. Vad gör ägarna med problemavdelningen när de inte får lov till att modellera om i personalparken? I några fall kanske de försöker med att byta ut chefen för företagsavdelningen och ger dotterbolaget en chans till, men om underavdelningen inte lever upp till resultatmålet mycket snart så är det mycket troligt att moderbolaget stänger ner företagsavdelningen. Vi har sett det hända gång på gång i Sverige, och även under högkonjunktur händer det. Så istället för att de som var inkompetenta får gå, så får alla gå, och inga nya arbetare kommer i deras ställe, vilket är orättvist mot de som arbetat hårt för företaget, och de prospekterande arbetssökande som (hypotetiskt) kunde ha fått ett jobb där.
2) Vi har alla hört det argument mot LAS som går ut på att ungdomar och immigranter har svårare att få jobb på grund av den lagen. Det argumentet har bevisat sin riktighet under den här internationella lågkonjunkturen. Ingen annanstans i västvärlden har ungdomar så svårt att få jobb, som i Sverige idag! Vi vet också att i västländer med en mer flexibel eller obefintlig reglering så har immigranter lättare att få jobb. I Sverige är det förbjudet att föra jämförande statistik på etnicitet, så därför vet vi möjligen inte hur stor skillnaden är mellan svenskar i samma ålder, mot immigranter som inte får ett jobb eller som får ett jobb, vilket man nu vill betona.
3) Den arbetsgivare som det inte överlevnadsmässigt lönar sig att visa framfötterna för förlorar i konkurrenshänseende, och riskerar att bli en byråkratisk koloss samtidigt som också arbetstagaren blir en ineffektiv arbetare som tar upp plats utan att göra mycket nytta, vilket är dåligt för företaget och därmed välfärden. Man kunde se symtomen i stat efter stat i det forna östblocket. Åtminstone i vissa stater lever den kommunistiska arbetsmentaliteten kvar än idag.
4) Den arbetstagare som är garanterad att få gå i permitteringstider, på grund av kontraproduktiva lagar som säger sist in först ut, blir orättvist behandlad av staten.
5) Skillnaden i anställningstid mellan en permitterad arbetare och en som får stanna kvar i anställning enligt LAS kan röra sig om en ynka dag, och man kan inte göra någonting för att påverka sin situation om man förtjänar ett bättre öde.
6) Arbetsmarknaden förändras allt mer från att ha varit sådan att man gick in i ett företag och stannade där 25, 30 eller 40 år, till att bli en flexibel marknad där man byter jobb, bostad och ort i allt större utsträckning och allt oftare, men arbetsmarknadssystemet som det ser ut idag gynnar människor som är betonghäckar och sitter år ut och år in på samma företag i samma position, medan duktiga kunniga med fräscha kunskaper framåtsträvande satsande ambitiösa individer (i synnerhet unga), drar det kortare strået. Människor från båda grupperna kan vara både bra och dåliga yrkesarbetare, men just därför så behöver man avskaffa LAS för att inte de dåliga betonghäckarna orättvist ska kunna gynnas framför bra arbetare som har funnits nästan lika länge på företaget och som förtjänar att stanna kvar, samt för att inte de nyare arbetare som är ambitiösa ska få foten, i permitteringstider.
Analys av 
Roger Klang 15 sep 2009 10:05