När Sophia blev moder Gaia

Hur uppstod egentligen vår planet och hur kommer det sig att mänskligheten inte kommit längre i sin andliga och moraliska utveckling?

En känd version från de gamla grekerna låter berätta att i tidernas begynnelse föddes Gaia ur Kaos, även känt som det ursprungliga tomrummet, tillsammans med Uranos (Himlen), Aither (Luften), och Pontos (Havet). I grekisk-romersk mytologi berättas om hur äktenskapet mellan Ouranos och Gaia garanterar en särskild länk mellan den himmelska världen och jorden. Ouranos, som i latinsk form Uranus betyder himmel och Gaia,(Ge=Jord, Aia=mormor) betyder, land, jord eller moder jord. Ursprungligen så byggde den grekiska mytologin på faktiska händelser medan vi idag ofta ser det som självklart att det som går under beteckningen myter är någonting påhittat som levt vidare i folksägner och skrivna berättelser.

År 1945 upptäckte två bröder resterna av ett gammalt bibliotek i Nag Hammadi i mellersta Egypten. Fyndet bestod av 53 skrifter , huvudsakligen gnostiska, i koptisk översättning från grekiska,av vilka 41 var helt okända. De var skrivna på papyrus ca 350 e Kr och hade gömts i en kruka ett halvsekel senare. I skrifterna så beskrevs både uppenbarelser, hymner, brev samt gnostiska tolkningar av bibliska motiv. Tack vare Nag Hammadifyndet så kunde forskarna få en mer balanserad och rättvisande bild av gnostikernas tankar. Tidigare uppgifter var skrivna av kristna motståndare till gnostikerna och därför ofta starkt subjektiva och kritiska, inte minst katolikerna avskydde ju gnosticismen.

Gnosis kommer från grekiskan och brukar vanligen översättas med kunskap, men det är viktigt att slå fast att vi här talar om kunskap, inte i form av insamlande av fakta i första hand utan snarare ett sätt att uppnå insikt i högre mening. Gnostikerna menade att den högste guden är upphöjd och onåbar och från denna Gud utflödar s.k. eoner, väsen som fyller den högre världen, Pleroma (fullheten). Gaia tillhör de lägre eonerna och sinnevärlden är skapad av en annan låg gudom, Demiurgen, som har en grupp medhjälpare, kallade Arkoner, vilka hjälper honom att styra den falska världen. De högre principernas fångenskap i materien manifesteras genom människan och den vackra gnista från den gudomliga världen (själen) som är fången i kroppen kan endast befrias genom Gnosis.

John Lamb Lash heter en forskare och författare som i över 40 år specialstuderat gnosticism, mytologi, symbolik, historia, religion och dess inverkan på mänskligheten och det tillstånd världen befinner sig i idag. Han menar, precis som jag själv, att de stora religionerna, inte minst kristendomen, judendomen och islam har haft en förödande inverkan på mänskligheten och fjärmat oss från vårt sanna jag och vår samhörighet med moder jord.

De nämnda dogmatiska religionerna, vilka alla har en Gud vars kärlek är villkorlig, bygger på att vi alla är syndare som måste frälsas via en utomvärldslig kraft, annars är vi förlorade och kommer att straffas. Problemet, menar Lash, är inte kärnan i kristendomens kärleksbudskap; empati och kärlek till sin nästa, problemet är att vi matats med föreställningen om att vi inte äger en inneboende kraft att skapa en bättre värld och tillvaro utan måste frälsas utifrån av någon annan.

Så istället för att söka finna den där gudagnistan inom oss själva som gnostikerna talade om ägnar vi ofta större delen av livet åt att mer eller mindre ängsligt söka svaren och frälsningen utanför oss själva, något som vi vet kan appliceras inom många av livets områden. Ytterst få människor äger mod och självkänsla nog att inte bekymra sig om vad andra tycker om dem och vågar därför sällan också gå emot den konsensus som vanligen genomsyrar de grupper eller miljöer inom vilka man befinner sig. Istället så anpassar man sig även när man vet att man egentligen vill något annat eller har en annan syn på saker eller världen, eller så sublimerar man om sina behov på diverse mer eller mindre destruktiva sätt, matmissbruk, drogmissbruk, kriminalitet och maktmissbruk o.s.v., listan kan göras lång.

Observera att jag här inte talar om vare sig psykopati eller ett normlöst samhälle som alternativ till konsensus eller normer, utan om nödvändigheten, men ofta avsaknaden av, steget från konsensustrans till det öppna självständiga sinnets ifrågasättande av sakernas tillstånd.

John Lash menar att gnosticismen i själva verket ingalunda är en gren av kristendomen utan ursprungligen en självständig rörelse med rötter i den s.k. hedniska kulturen där man levde i samklang med naturen och högaktade och vördade gudinnan Sophia och vad som blev hennes manifestation i den materiella världen, moder Gaia.

Gnostikerna var mycket kritiska till kristendomens idé om en frälsargestalt utanför oss själva menar Lash och skulle aldrig frivilligt bekänna sig till en tro som bygger på nedärvd synd och förnekelse av gudinnan. Lash menar att vi måste återerövra och bejaka de ursprungliga kunskaperna och inte de förvrängda versioner som presenteras av det prästerskap som missbrukat och förfulat den visdom som fanns i en tid när man fortfarande hedrade minnet av ett förflutet där den kvinnliga kraften var något i allra högsta grad levande och viktigt för mänskligheten.

Istället för en värld där både den kvinnliga och manliga principens visdom får frodas och interagera i mänsklighetens och planetens tjänst har vi sett hur patriarkatet kidnappat och våldfört sig på inte bara den kvinnliga kroppen och psyket utan dessutom på den kvinnliga visdom som springer ur Gudinnans själ. Det är också därför som prästerskapet än idag svansar omkring i klänningar, typ fotsida kjortlar, vilka de kallar prästdräkter. De tog vara på de kunskaper som mediala och kunniga kvinnor (t.ex. orakel, häxor och medicinkvinnor) hade och dränerade den kvinnliga energin genom att demonisera kvinnan och starta ett krig mot den fria kvinnliga tanken som lever kvar än idag inte minst inom fundamental islam.

Psykoanalytikern Carl Gustav Jung skrev om den manlige Gudens destruktiva sidor och bedrev intensiva efterforskningar i såväl alkemistisk, gnostisk som judisk och kristen mystik i ett försök att befria oss från den ensidiga Gudsbilden. I nr 2 år 2006 av Coniunctio, som är en tidskrift för analytisk psykologi och kultur med psykologen C.G. Jung i centrum, skriver forskaren och författarinnan Eva Björkander Mannheimer insiktsfullt:

"För att upprätta den saknade feminina principen måste inte bara det religionshistoriska utan även det psykologiska och arketypiska perspektivet vidgas. Bilden av det arketypiskt gudomliga i vår kollektiva själ och vårt kollektiva omedvetna, Självet, har ju genomgått många stadier före (och efter) Jahwé, och om tanken att vårt predikament som moderna människor är att själva alltmer härbärgera och transformera Guds paradoxala natur skall tas på allvar så måste gudsbilden innefatta såväl gudinnebilderna som andra maskulina aspekter än den monoteistiske Fadern."

I gnostikernas skapelseberättelse framträder Sophia tillsammans med sin manliga motpart Kristus i syzygy, d.v.s förening.(latinets syzygy härrör från grekiskans suzugia som i sin tur kommer av suzugos vilket betyder par.) I sin underbart intelligenta bok "Not in His image" tecknar Lash en ny och originell bild av inte bara gnosticismen, utan även gudinnemytologin, religionernas inverkan på mänsklighetens psyken och hur vi kan göra oss fria från sekler av tankeförlamande dogmatism och vidskepelse och istället söka finna en väg där ett kärleksfullt och respektfullt interagerande med moder jord blir en naturlig och självklar del av vår vardag.

På John Lash hemsida metahistory.com finns en massa intressant läsning. Nedan har jag gjort en liten sammanfattning på hans vackra beskrivning av Gaiamytologin:

I begynnelsen, när galaxen föddes, växte och sjönk en outtröttlig fontän av vitt mörker. Där denna svällde, öppnades och stängdes en virvelvind i en rörelse. Detta är portalen för skaparen, den form som omvandlas till alla former men ändå förblir vad den alltid varit: en ring av rök med en ocean av plasma vid kärnan och ett guppande membran, en fjärran strand där havet lägger sig, våg efter viskande våg av evigt djupare stillhet. I denna virvelvind uppstiger utbytet av den form och tomhet som är Lila, det gudomliga skådespelet. Lila är hänryckningen som strömmar genom varje moment av tillblivande. Det är uttrycket för den absoluta, allomfattande kärleken från skaparen.

I denna himmelska sfär dansade och älskade eonerna, och Sophia, den så kunskapstörstiga, var också en av de mest passionerade. En längtan närdes dock Sophia och hennes strömmar blev så till en fin fåra och massiv turbulens av vackra silkestrådar som matades in i det porösa membranet i den galaktiska cellen. Hon gled in i gittret och genom, varpå hon i dumdristig hänförelse, nästan mjukt, likt en viktlös blomma, föll, från en längtan till ett tillhörande av världar bortom hennes egen för att själv uppleva den singulära effekten av delat utflöde vid de fjärran molnstränderna bortom Orion. Hon genomgick en metamorfos i vilken hon transformerades om till den planet som skulle komma att bli den tredje från solen.

Således blev gudinnan Sophia istället planeten Gaia, mera känd som moder jord.

Debattartikel Av Michael Delavante 16 sep 2009 12:13