Mer marknadsföring inriktad till barn!

Minns än idag hur jag satt och lekte med mina bilar och plötsligt hörde jag vinjetten till HE-MAN.
Där var det, framför mig. Allt som svensk kultur TV inte var.
Det var coolt! Den dagen ändrade allt vad tecknad film innebar för mig.

Kabel TV hade anlänt till våra hem och gav oss ett fönster ut från Sverige till ett bredare TV medium. Allt ifrån musik kanaler till tecknat. Därtill kom även kommersialismen på allvar. TV reklam som visade häftiga produkter från länder som England och USA.
Plötsligt fanns det reklamfilm under barnprogrammen där man fick se leksaker relaterade till det man precis sett. HE-Man gubbar, Barbies, My little ponies, Carebears, Transformers med mera.
Alla hade vi våra favoritprogram och därtill våra favoritleksaker.

Små barn tittade i regel på lite mer barnsliga program och vi lite större kidsen tittade på He-Man.
Tog inte lång tid förrän kulturkärringar och universitetsmammor runt om i landet började klaga och påbörjade korståg mot kommersialism inriktad mot barn.
Minns hur en kille i klassen vars mamma (jobbade deltid på biblioteket samt utbildade sig på universitet) förbjöd all form av kabel tv. Killen blev totalt exkluderad från allt vad kabel-tv heter därtill även leksakerna. Han blev utanför.
Nu kan man ju tycka att det är fel att marknadsföra leksaker till barn av rädsla att det kommer skapa samhällsklyftor på skolgården där vissa barn har föräldrar som inte har råd att köpa leksaker.
Guess what? Underskatta inte barn. Barn vet redan första veckan vilka föräldrar som är rika, fattiga, dricker, stränga och vilka som är snälla. Utan involvering av leksaker eller produkter.

Bra jobbat mammor! Nu är det inte He-Man gubbar för ca: 150kr kids vill ha längre. Nu är det I-pods, mobiltelefoner, laptops och bärbara TV spel för tusentals kronor.
Låt oss titta på hur barn-tv ser ut idag och hur ungarna leker idag. Vill dra lite paralleller mot min generations uppväxt med kommersialism.
Först och främst efter att ha tittat på diverse barnprogram med min brors barn (5 och 6 år gamla) märks det att det inte finns lika mycket pengar i branschen som förr.
Då det inte säljs leksaker för att backa upp med licenser så förmodar jag att branschen idag går ut på att skapa så billiga program som möjligt.
Man ser programmen avlösa varandra ett efter ett och det är usel kvalité på filmerna. De är dåligt tecknade, dåligt dubbade och det finns ingen kontinuitet. Finns ingen anledning att memorera karaktärerna och jag märker att efter dem har sett på programmen så leker dem inte eller talar om det de har sett. På min tid, efter ett bra He-Man avsnitt, sprang man ut till grannungarna med sina He-Man gubbar och fortsatte leka vidare på avsnittet man precis sett.

Då vi i regel hade ett "universum" som var centrum för lekarna så memorerade vi allt. Kan än idag räkna upp samtliga figurer 22 år efter He-Man tiden.
Tror inte det är negativt att barn tränar på att minnas saker såsom namn på figurer, planeter och fordon. Är ingen hjärnforskare men för mig verkar det inte uteslutet att det är bra att träna minnet som barn. Vem som hade mest figurer var irrelevant. Vi slängde alla gubbarna i en hög, delade upp oss i goda och onda sen lekte vi.
Efter en tid så tröttnade vi, och när detta inträffade var det naturligt att en grupp ungar lekte något annat men bibehöll gruppen.
Kunde dessutom vid sju års ålder tala näst intill flytande engelska. Var duktigare än flesta vuxna på den tiden. Man lärde sig engelska genom att se på barnprogram på engelska. Ganska naturligt. Negativt?

På grund av barnprogrammen hade vi lite riktlinjer i våra aktiviteter, vi hade manus att rätta oss efter. En bra grund. Idag när jag studerar barn så är det sällan man ser en hel grupp leka något gemensamt. När min brors barn och grannungarna träffas så har den ena med sig en flygande älg, en har med sig en polisbil och den tredje har med sig en gammal teddybjörn. Tror inte ens Spielberg kan få ut ett vettigt manus som grund till en gemensam lek med dessa premisser. Går man in i en leksaksaffär idag så är det tusentals olika figurer som varken har bakgrundshistoria eller någon direkt anknytning till varandra. Man säger idag att barn inte blir lika tacksamma för presenter som förr, inte så konstigt. När jag fick Transformers ledare ”Optimus prime” som 6års present så var jag i extas, jag visste ju vem han var. Hade ju sett honom på TV och hade en relation till honom. Vad har dagens kids för relation till en brat-docka eller en figur utan sammanhang?

Man undrar idag varför barn börjar i tidig ålder tillskillnad från min generation med mode, smink, rätt kläder i skolan. Det kanske inte är så konstigt. När man blir lite för gammal för Teletubbies och andra barnprogram så blir det plötsligt ett vakuum. Man har inget som direkt kopplas till ens egen målgrupp så i brist på annat så börjar man titta på marknadsföring som är inriktad till ungdomar.
TV spel, mode, smink, bloggar, kläder och annat. Man har missat hela perioden mellan sex och tolv. De har inget eget längre som vi hade. Jag tror det är negativt och att vi bör återinföra leksaker och barnprogram med reklamkampanjer och allt detta innebär. Detta kommer skapa en marknad åt företagen ja, men åt rätt företag. Bättre vi köper leksaker som barnen tycker om än att vi behöver lägga pengar på mobiltelefoner.

Debattartikel Av Chris Millenbauer 19 okt 2009 11:50