Karins galleri 2006`s@flickr 

Pardon my french

För det första är meningsstrukturen i de latinska språket en struktur någon antagligen fantiserat ihop på fyllan. Den är obegriplig. Så fort du tror att du vet hur någonting ska sägas så ska det vara tvärtom. En enkel mening såsom "vad heter du?" blir "hur du dig kallar?" på franska. I början är det ganska svårt, och ju längre meningarna blir desto svårare blir det att veta vilket ord som ska placeras var.

För det andra är det för mig, och för många andra jag pratat med under min vistelse, talet som är det svåraste. I början samlar man på sig ord, fraser och hörförståelse. Det är en bedrift att kunna beställa en kaffe, handla mat och gå i affärer på franska och varje gång jag klarar det utan att falla tillbaka på engelskan känner jag mig lite bättre. Jag har nu bott i Paris i snart sex veckor och det är först nu (och egentligen inte ens nu) som jag känner att jag börjar få ur mig ord. Tålamod är heller ingenting som fransmännen har samlat på sig och när det är svårt att få fram vad jag vill säga har jag ofta känt ytterligare stress av deras ofta nonchalanta attityd. Jag har under sex veckor alltså känt mig som en jobbig främling, som såklart även är korkad, då jag inte pratar flytande franska.

Igår var jag bjuden på middag hemma hos en annan svenska. Alla gäster pratade franska flytande förutom jag men givetvis var det självklara språket vid middagen just franska.  Det var ett ypperligt tillfälle för mig att öva. Det som dock är så fruktansvärt enerverande är att lyssna på en diskussion, förstå i stort sett allt som sägs men inte kunna få ur sig en mening själv. Jag kände mig helt lost in translation.

Fast - under min första vecka här minns jag att jag tänkte att "när jag förstår ett skämt och spontan-skrattar på franska, då, då är jag grym." Detta gjorde jag i går, och det kändes riktigt bra. Så även om jag inte kan dra ett skämt själv på franska så kan jag åtminstone skratta åt ett. Och det är en bra början.

Krönika Av Ulrika Enström 20 okt 2009 09:28