Fler bilder

Rubba inte mina cirklar

Cirklarna var gudomliga för Arkimedes, det klotformade var så perfekt det kunde bli för honom. Det är en udda tanke för oss idag, men det byggde på att gud eller rättare sagt gudarna var klotformade och hur den perfekta formen ligger inuti cirkeln och klotet. Så därför ansåg Arkimedes att det var värt att skrika på en soldat som trampade på hans ritningar i sanden, trots resultatet.

Det är nästan lite sorgligt men vi har inget som är på det sättet för oss. Vad skulle få oss att reagera på det sättet? Att vi är villiga att sätta livet till för att någon skulle vanhedra en bild av det? Vi tror på vetenskapen! Samma vetenskap som kyrkan lät bränna folk för att de upptäckte eller insåg, av den enkla anledningen att den inte passade med kyrkans världsbild.
Så vad tror vi på? Gud? Matematiken? Fysiken? Ekonomin? Eller kanske rent av kärleken, jag vet inte. Ibland känns det som att det vore skönt om vi bara kunde sudda ut all historia och börja om igen. Att vi får upptäcka våra egna ideal och se saker på våra egna sätt, utan att ha Pythagoras som berättar att A2x B2=C2, så det alltid har varit och kommer alltid att vara. Hade det inte varit bättre om vi fått inse saker själva? Vem vet vad hur världen skulle ha sett ut?
Massa av frågor men inga svar, det är arvet vi fått av de tidigare generationerna. Det känns som att vi förväntas inse svaren på dessa stora frågor. För äntligen har vi alla byggstenar som behövs. Vi skulle med hjälp av dagens teknik kunna hitta ett botemedel för Aids, vi skulle kunna odla tillräckligt med mat för att ingen skulle behöva gå hungrig. Vi sitter redan idag på alla dessa svar. Men det är alltid utgifter och som vid slutet av en dyr middag, en nota som väntar men det finns ingen som vill lägga kortet på bordet.
Så vad gör vi? Vi fortsätter med våra liv och bryr oss inte om morgondagen för i slutändan kommer det ändå att drabba någon annan. Eller gör vi? Egentligen finns det en mindre arme idag av entusiaster som vill rädda miljön, folk som protesterar dag och natt för de människliga rättigheterna.

Jag själv ganska nyligen lärt mig hur de mänskliga rättigheterna har formats. Processen, hur efter hundratals år av små förändringar och poleringar av lagar och regler lett till vad många ser idag som självklara rättigheter för alla. Detta är fortfarande dock endast människans lagar och oavsett hur vi vrider och vänder på det kommer människans lagar aldrig överträffa naturens lagar eller guds lagar, för den delen. Trots att det kan tolkas som målet i många lagar och regler. Men man skriver inte bara lagar för att man vill att folk ska bete sig på ett visst sätt, utan även för att det man skriver ska vara av vikt, ska ha en större betydelse.
Genom tiderna har folk försökt definiera vad det är som gör en man eller en kvinna betydande och det finns fler definitioner, vissa anser att man är betydande för att vinner ett krig. Andra för att man vinner ett pris. Allt detta för att vara unik, känna sig speciell.
Men det som höjer en person från det ordinära till att vara betydande har inget att göra med krig, priser eller skattjakter. Vad som gör honom speciell är vem han älskar, och vem som älskar honom tillbaka.

Krönika Av Stefan Lachmann 29 okt 2009 09:17