Vilka är de egentliga orsakerna till ökad sjukskrivning?

Problemen är alltså långt ifrån så allvarliga som vissa verkar vilja göra gällande. Trots det så är det självklart inte bra när människor tvingas vara sjukskrivna länge. Personer som kanske skulle kunna arbeta eller åtminstone kunna arbeta om de fick ordentlig rehabilitering eller erbjöds möjliga arbetsuppgifter. Men, som jag frågade mig tidigare: Varför har man haft så bråttom? Varför har man inte försökt hitta grunden till de problem som faktiskt finns? Man kan faktiskt försöka hitta problemets kärna och åtgärda det. Eller så kan man kasta ut 50 000 från sjukförsäkringen och hoppas att de magiskt kan börja arbeta och att arbetstillfällen trollas fram. Att kasta ut människor från en sjukförsäkring till socialbidrag är inte heller en arbetslinje, det är en bidragslinje.

Enligt forskning av Tor Larsson från Arbetslivsinstitutet (ni vet, det regeringen lade ned) har det ökande antalet sjukdagar framförallt tre orsaker (2). En av dessa är att arbetsgivarna inte längre fick lika stort ansvar för de anställdas rehabilitering genom olika AD-domar. En andra orsak är arbetsmiljö- och rehabiliteringsreformen från 1990 och stoppet för statsfinansierad företagshälsovård 1992. Tidigare sköttes sjukskrivningsfall ute på arbetsplatserna i särskilda anpassningsgrupper med statliga resurser för behandling, utbildning och deltidspensionering. Nu sköts alltså fallen mer centralt och utan inblick i individens särskilda behov för att lyckas med just sin rehabilitering.

En tredje orsak är den ekonomiska krisen på nittiotalet och den därpå följande nedskärningen av den offentliga (och privata) sektorn som innebar att många lättare jobb försvann. Dessa jobb var ofta ett första avstamp för dem som behövde rehabilitering och arbetsträning innan de kunde arbeta fullt ut. Nu har de ofta svårt att komma ut i arbetslivet eftersom steget är för stort och många arbetsgivare hellre anställer någon som inte varit sjukskriven länge.

Nittiotalskrisen innebar inte bara färre lättare jobb för de som hamnade utanför arbetsmarknaden. Nedskärningarna innebar även att arbetstempot ökade för de som hade kvar sina arbeten. Professor emerita i psykiatri, Marie Åsberg, har gjort undersökningar som visar att den ökade arbetsbördan och den oro som uppsägningar i ett företag orsakar får konsekvenser långt senare (3). Fyra till fem år senare. Det är då många av de ambitiösa som höjt arbetstempot inte klarar av det längre och går in i väggen eller får förslitningsskador av det ökade tempot. Det är dessa som benämns som ” lättare former av psykiskt lidande” eller ”personer med mer eller mindre diffust ont i kroppen” på vissa ledarsidor av skribenter som inte verkar ha alltför mycket förståelse för vilken stress eller vilka slitsamma förhållanden vissa faktiskt jobbar under.

Till det ökade antalet sjukdagar och den ökande stressen verkar även sjuknärvaron öka. Det vill säga, människor går oftare till jobbet trots att de är sjuka. Det är inte svårt att dra slutsatsen att det hör samman med den ökande stressen på arbetsplatsen och även det ökade antalet sjukdagar. Ungefär två tredjedelar av de ökade sjukdagarna beror på längre sjukfrånvaro och inte på att fler är sjuka. Att människor sjukskriver sig längre eller hamnar i sjukförsäkringen under en längre tid är kanske inte särskilt konstigt när stressen ökar, rädslan för arbetslöshet ökar och fler går till jobbet när de är sjuka och egentligen borde vara hemma och vila upp sig.

Dessutom kan vi ta del av Ingrid Essers doktorsavhandling (4) som visar att starkare sociala skyddsnät faktiskt ökar arbetsmotivationen. Människor som känner sig mer trygga, genom goda anställningsvillkor och ersättningar enligt inkomstbortfallsprincipen som vi tidigare haft i a-kassan och sjukförsäkringen, har alltså en starkare arbetsmotivation. Om det nu kunde förvåna någon. Tja, utom regeringen då, som tvärtemot försöker öka människors arbetsmotivation genom att försämra a-kassan och sjukförsäkringen. Därför är det extra dumt att försämra sjukförsäkringen.

Antingen kan man ta upp dessa reella problem och försöka komma på reella lösningar till dem Eller så kan man som regeringen låtsas som det regnar. Eller så kan man som DN:s ledarsida verka fördummande och påstå att ”människors tolerans för lidande” minskat. Snarast verkar det som att högerns tolerans och förståelse för andras lidande är fortsatt lågt.

Debattartikel av Niklas Blomqvist 18 dec 2009 10:24