Fotograf: sufw@flickr 

Ed Curtis - The Shadow Catcher

De första indianerna, de s.k. clovisfolket tros ha kommit till Amerika via Berings sund för över 10 000 år sedan.(forskning tyder dock på att det sannolikt fanns tidigare bosättningar.)* De var jägare och samlare som vandrade i mindre grupper över isen från Sibirien till Alaska i jakten på föda. Så småningom delade de upp sig i ett stort antal grupper som bredde ut sig över hela kontinenten. De anpassade sig till den nya omgivningen och byggde, ofta oberoende av de andra, upp egna samhällen.

Med tiden delade man in den nordamerikanska kontinenten i tio olika kulturområden. Inom varje område levde flera olika folk som visserligen talade olika språk men hade ungefär samma levnadssätt och seder. De hade ett respektfullt förhållande till naturen och förstod vikten av att inte störa dess balans och tog bara vad de behövde. Det sägs att det talades mer än 2000 olika språk bland indianerna en gång i tiden, idag finns bara mellan 50 och 100 kvar men flera är utdöende.

Själva ordet indian härrör som bekant från att Columbus trodde han nått Indien, när han den 12 oktober 1492 kommit till en av öarna i Bahamas, och därför kallade lokalbefolkningen för ”indios” vilket ju är spanska för indier. Européernas ankomst till Amerika innebar en våldtäkt på indianernas kultur där man ibland t.o.m. brände dem levande.

Dessutom tog de våldsamma nykomlingarna med sig sjukdomar som tidigare inte existerat på den här kontinenten och som skördade enorma mängder liv. År 1497 anlände ett engelskt skepp sökandes efter Kina till Kanadas kust och året därpå anlände franska fartyg på jakt efter en väg till Kina.

Européernas framfart tog till stor del död på de civilisationer som levt i Amerika i tusentals år. En del av folkslagen beräknas ha minskat med 80 % efter de nya erövrarnas ankomst. I jakten på guld kom man bl.a. till Haiti, där man tvingade alla manliga innevånare över 14 år att arbeta i gruvorna.

När Columbus kom till Haiti första gången levde det över 500 000 människor där. År 1548, 42 år efter Columbus död, fanns bara 500 kvar. Därefter började man hämta sina slavarbetare från de svarta i Afrika. På 1600-talet ökade koloniseringen rejält och engelsmännen började bosätta sig på den nordamerikanska östkusten.

Den första engelska kolonin upprättades i Virginia och man odlade bl.a. tobak och anlade socker och bomullsplantager. Successivt trängde inkräktarna undan de olika stammar som levat i Amerika under så lång tid. Med bibeln i ena handen och vapen i den andra tvingade man bort eller massakrerade den infödda befolkningen.

Hundratals indianer skickades som slavar till Västindien och med åren utkämpades många strider. Med tiden använde inkräktarna mer raffinerade metoder som att göra indianerna beroende av alkohol eller smitta dem med infekterade filtar de fått under byteshandel. Från att ha varit kanske 20 miljoner indianer i Nordamerika innan européerna anlände har de idag reducerats till ca 1 miljon.

Edward S Curtis hette en amerikan som i början på 1900-talet föresatte sig att dokumentera indianernas kultur i ord och bild. Han föddes den 16 Feb 1868 vid Whitewater, Wisconsin. Fadern, Johnson Asahel Curtis hade deltagit i amerikanska inbördeskriget och senare utbildat sig till präst och modern Ellen var från Pennsylvania och 1874 flyttade familjen till Minnesota. Unge Edward var fascinerad av fotografering och flink som han var byggde han sig en egen kamera och lärde sig framkalla foton.

1885 fick den då sjuttonårige Edward en lärlingsplats som fotograf i St Paul, Minnesota och två år senare flyttade familjen till Seattle där Edward köpt en ny kamera och blev delägare i en fotoateljé. Han lämnade dock firman efter sex månader och bildade studion "Curtis och Guptill - fotografer och graverare", tillsammans med den nye kompanjonen Thomas Guptill.

År 1892 gifte sig Ed med Clara J. Phillips som han sen fick fyra barn med. Några år senare, 1895 träffade Curtis Prinsessan Angeline alias Kickisomlo, en gammal dam som var dotter till Chief Sealth från vilken namnet på staden Seattle härrör. Detta möte ledde till hans första porträtt av en indian, vilka sedan skulle följas av så många fler.

År 1898, medan han fotograferade Mount Rainier stötte han på en grupp vetenskapsmän i området och det visade sig att en av dem, George Bird Grinnell, var en expert på indianer. Både Grinnell och Curtis blev inbjudna att följa med på den berömda Harriman Alaska Expeditionen 1899 för vilken Ed blev utsedd till officiell fotograf och Grinnell bjöd senare in honom till en expedition för att fotografera svartfotindianerna i Montana år 1900.

1906 så erbjöd bankiren JP Morgan Curtis 75.000 dollar för att producera en fotodokumentation över de nordamerikanska indianerna. Verket skulle bestå av 20 volymer med sammanlagt 1500 fotografier. Curtis målsättning var att inte bara fotografera, utan även dokumentera så mycket av indianernas traditionella liv som möjligt innan deras sätt att leva försvann.

1907 publicerades den första volymen av The North American Indian med förord av självaste president Theodore Roosevelt. I inledningen till boken skrev Curtis:

"Den information som ska samlas in, av respekt för det sätt en av de stora raserna bland mänskligheten lever, måste dokumenteras nu annars kommer möjligheten gå förlorad."

Det arbete som Ed Curtis genomförde var ett gigantiskt projekt och prestationen är minst sagt imponerande. Förutom den ständiga kampen för finansiering var han beroende av goda väderförhållanden, fordon, utrustning, tekniker, vetenskapsmän och forskare och han fick ofta resa med häst och vagn över primitiva vägar.

Under närmare 30 år gjorde Curtis hela 10 000 inspelningar av indianernas språk och musik med den s.k vaxcylindern, tog över 40.000 fotografier på över 80 stammar, spelade in berättelser och historier, beskrev traditionella livsmedel, bostäder, kläder, ceremonier och begravningsriter.

Han skrev även biografiska skisser av stamledare som i de flesta fall är de enda kända i historien och indianerna gav honom smeknamnet "The Shadow Catcher". År 1914 producerade han filmen "In the land of the Head-Hunters". Fem år senare skiljdes han från hustrun och i uppgörelsen tilldelades hon Eds fotoateljé och kameranegativ.

1922 flyttade Ed till Los Angeles med sin dotter Beth och öppnade en ny fotostudio. För att tjäna pengar arbetade han som assisterande kameraman för filmmogulen Cecil B. DeMille och deltog i 1923 års filmversion av De tio budorden. 1924 sålde Curtis rättigheterna till In the Land of the Head-Hunters till American Museum of Natural History. Museét gav honom 1500 dollar för originalen som sammanlagt kostat Curtis 20 000 dollar att producera.

År 1928 så var Curtis i det närmaste utblottad och han sålde iväg rättigheterna till sitt stora projekt till JP Morgan & son. År 1930, 24 år efter det påbörjade arbetet, publicerade han så den avslutande volymen av De Nordamerikanska Indianerna. Tyvärr så hade intresset för Amerikas urinnevånare börjat falnat samtidigt som depressionen tagit sitt grepp om landet. Fysiskt och psykiskt utmattad efter åratals slit fick Ed ett nervöst sammanbrott. Lyckligtvis fick han gott stöd av dottern Beth och hennes man.

1935 sålde Morgan rättigheterna och det återstående opublicerade materialet till Charles E. Lauriat Company i Boston för 1000 dollar plus en andel av framtida royalties, vilket inkluderade 19 kompletta inbundna uppsättningar, tusentals enskilda pappersbilder, koppartryckplåtar, obundna utskrivna sidor och de ursprungliga glasskivenegativen.

Lauriat gav ut en del av dem men resterande material förblev orörda i Lauriats källare i Boston ända tills de återupptäcktes 1972. Curtis fotografier räknas idag till de vackraste och viktigaste som någonsin tagits av de nordamerikanska indianerna och på Library of Congress hemsida om Ed Curtis kan man läsa:

"The North American Indian av Edward S. Curtis är en av de mest betydelsefulla och kontroversiella framställningar av den traditionella amerikanska indiankulturen som någonsin producerats".

Den 19 oktober 1952, vid en ålder av 84, dog Curtis av en hjärtattack i sitt hem i Whittier, Kalifornien. Han begravdes på Forest Lawn Memorial Park i Hollywood Hills, Kalifornien.

Denne pionjär, som gjorde ett sådant enormt viktigt arbete för att dokumentera och bevara indianernas liv var nästan okänd och fick bara en kort notis i The New York Times dagen efter sin död.

På senare år har dock Curtis hyllats för sina stora insatser för bevarandet av de nordamerikanska indianernas kultur.

Det är han väl värd.

Porträtt Av Michael Delavante 08 jun 2010 10:13