Fotograf: jessica mullen@flickr 

Myten om den olyckliga horan

Men, vad skiljer egentligen prostitution från andra yrken? Även inom andra sektorer av arbetsmarknaden råder det oklara arbetsförhållanden med utnyttjande av människor i utsatta positioner. Ta byggbranschen, restaurangerna eller städfirmorna som exempel. Vill man hårddra det så är alla yrken i så fall former av prostitution. Man säljer sin kropp och tid för pengar.

Faktum är att de vanliga argumenten för prohibiteringen mot prostitution motsägs av många av sexsäljarna själva. Men vem frågar dem? Sexsäljaren "Isabella Lund" skrev i fjol en debattartikel där hon menade att prostitution per definition inte behöver vara "detsamma som utnyttjande av svaga och fattiga" (Expressen, 14/2-07).

Isabella Lund och många andra som arbetar som prostituerade förespråkar avkriminalisering och bättre arbetsvillkor för sexsäljare. Hon menar att det är i det dolda som hallickar och människohandlare kan verka fritt. Isabella är tydlig på en punkt. I likhet med de flesta vill även sexarbetarna få bort den organiserade människohandeln. Hennes recept på detta skiljer sig dock en hel del från politikernas, tyckarnas och rättssamhällets. Istället för att jaga sexsäljarna borde polisen samarbeta med dem för att komma åt de riktigt allvarliga problemen inom sexhandeln.

Man kan fråga sig varför är det så svårt för svenskar att solidarisera sig med sexsäljarna? En förklaring kan vara det så kallade "horstigmat". Det är den starka sociala skam som i allmänhetens ögon drabbar "fallna" kvinnor. Är det i själva verket så att de "feminister" som påstår sig verka för de prostituerades bästa, i själva verket föraktar dem för att de säljer sex? Grundar sig dagens lagstiftning i gammal moralism över de prostituerades "lösaktiga" leverne? Avskyr således feministerna de prostituerade bara för att de har valt en annan väg än den moraliskt riktiga?

Den 30 januari 2007 skrev Petra Östergren och fem andra kvinnor en artikel i Expressen där de uppmanade kvinnorörelsen att motarbeta horstigmat och att solidarisera sig med, istället för att fördöma, sexsäljarna. Reaktionen på uppropet lät inte vänta på sig. I en respons den 5 februari svarade en grupp på 40 personer att Petra Östergren och hennes meningsfränder ville legalisera människohandeln. Detta är en högst sympomatisk reaktion på ett seriöst krav och visar än en gång att det svenska debattklimatet inte är öppet för argument som avviker från den rådande moralen.

En typisk representant för denna åsiktshegemoni är den före detta Jämställdhetsombudsmannen (Jämo) och nuvarande jämställdhetspolitiska talesmannen för socialdemokraterna, Claes Borgström. Sommaren 2006 krävde Borgström bojkott mot fotbolls-VM i Tyskland på grund av landets liberala prostitutionslagstiftning. Prostitutionen har legaliserats och blivit en kontrollerad, beskattad och accepterad del av den tyska ekonomin. De prostituerade i Tyskland har till och med egna fackföreningar. Där organiserar sig sexsäljare, feminister och politiker tillsammans mot människohandeln, inte mot sexsäljarna eller för den delen -köparna.

Men i Sveriges uppskruvade debattklimat krävs det allt hårdare tag. Justitieminister Beatrice Ask har nyligen meddelat att det är aktuellt med en översyn av sexköpslagen och Borgström anser att det är dags för radikalt skärpta straff. Fängelse i "åtminstone ett år" är enligt honom ett lämpligt straff för den som köper sexuella tjänster av en prostituerad. "Det är normbildande, och kommer att öka prioriteringen att utreda och lagföra brotten. De här kvinnorna är utnyttjade och befinner sig i en underordnad ställning, under totalt inflytande av den som köper sex", säger Borgström till SvD.

"Övergreppet mot en kvinna man köper sex av är ett betydligt allvarligare brott än att till exempel snatta i en affär. Prostitution är också en förutsättning för människohandel". Visst känns argumenten igen? Och visst känns de onyanserade? Att köpa sex behöver inte a priori vara ett värre brott än att snatta i en affär. Varför skulle det otvivelaktikt vara så? Och dessutom, det finns om sanningen skall fram egentligen ingen motsättning mellan att argumentera för avkriminalisering av prostitution och att kämpa mot sexuell människohandel.

Motståndet mot prostitutionen är i själva verket av ideologisk och ej av humanitär natur och grundar sig i radikalfeministiska teorier om "patriarkal objektifiering". Patriarkal objektifiering innebär att mannen ser sig som subjekt (tänkande och kännande individ) och betraktar kvinnan som ett viljelöst objekt. Därmed även sagt att manlig prostitution av feministerna betraktas som en märklig anomali och än mer värd deras förakt. Den manliga prostitutionen passar helt enkelt inte in i den feministiska diskursen och är således snarare orsakad av manlig perversion än av sexindustrins slavhandlare.

Claes Borgström anser i likhet med de flesta förståsigpåare att alla prostituerade (kvinnor) är utnyttjade. Argument som att det skulle vara möjligt att uppskatta arbetet om kunde ske under kontrollerade och ordnade former biter inte på hans hölje av teoretisk rättfärdighet. Att det överhuvudtaget finns kvinnor som har valt att prostituera sig ser han endast som undantag som bekräftar den gyllene regeln. Det är inte ens intressant att fråga de prostituerade om deras åsikter. Risken finns ju att deras åsikter är felaktiga och skiljer sig från den gängse normen.

Då Borgström nyligen mötte Isabella Lund i en tv-debatt på SVT:s morgonprogram förklarade han således att hennes åsikter var ointressanta eftersom han inte betraktade dem som "representativa". Det vill säga, de representerade inte hans egna åsikter. Hon var ju inte utnyttjad och trivdes till på köpet med sitt arbete. Man kan fråga sig hur många sexsäljare Borgström har intervjuat för att grundlägga sin uppfattning att alla prostituerade är i händerna på internationella traffickingligor?

Stigmatiseringen av sexsäljarna måste konfronteras. De negativa konsekvenser som sexköpslagarna har inneburit för sexsäljarna måste uppmärksammas istället för att sopas under mattan med den ideologiska kvasten. De risker som prostitutionen idag dras med måste bekämpas. Detta kan endast ske om sexsäljarna känner att de har samhällets fulla stöd i sin kamp för sitt arbete och sin säkerhet. Det är dags att vi börjar lyssna på de som faktiskt vet vad de talar om och inte dem som gapar högst.

Av Martin Ekdahl 23 aug 2010 15:36