Jag välkomnar SD att ta plats i riksdagen

Det är svårt att undvika att följa SD-debatten när man själv är nysvensk (efter att ha levt 21 av mina 29 levnadsår i Sverige tycker jag dock att beteckningen "invandrare" tyvärr klingar fel – tillåt mig att vara kreativ med synonymer i ett försök att få fram min mening). Länge kände jag ett obehag av att sakteligen tvingas se SD vinna en omgång av hela havet stormar (läs: vinna platser i riksdagen). Jag upplever personligen ännu en viss politisk retorik från deras sida kring nykomlingar som olustig. "Stoppa nyanlända!" liksom, som om att resande människors blotta existens i sig är ett hot mot nationer, starka nog att störta dem i fördärv. Som att sådana immigranter som jag själv, internationalister, skulle korsa gränser med det huvudsakliga målet att sko sig på andra länders välvärd. Denna logik är, åtminstone för mig, oförstålig.

Som sociologstuderande läser jag om hur världen blir allt mer globaliserad, hur tidigare tydliga gränser börjar suddas ut, hur samarbeten över nationsgränser blir allt mer oumbärliga. Jag ser och förstår det som att allt fler besöker andra nationer, tar del av andra kulturer, äter kebab, italienskt, sushi, flyttar och lever lyckliga i alla sina dar. Vi är inte längre bundna av häst och vagn. SAS (obetald smygreklam) kan ta oss så mycket längre bort, det blir allt lättare att inte längre stanna vid att vara turist. Drömmar om vingårdar i Frankrike kan bli realistiska, eller en restaurang i Thailand, lägenhet någonstans i Italien eller villa i Grekland. Eller har jag missat något? Är det någon väsentlig skillnad människor emellan som gör att bara vissa utvalda har rätt att drömma sig bort till en framtid i ett annat land?

Det obehagliga för mig numera är inte längre tanken på att SD ska ta de där platserna i riksdagen. Det är den näst intill obefintliga politiska motargumentationen som borde behandla partiets värderingar, värderingar som bygger på en oro eller rädsla för en ofrånkomlig framtid där patriotiska och nationalistiska grundvärderingar börjar vittra samman. Det nya är läskigt, en hel del människor känner så. Men hjälp dessa att adressera sin oro rätt, inte på hudfärg, nationalitet eller "invandrare", utan på de ofrånkomliga samhälleliga förändringar där vi, vare sig vi vill det eller inte, måste välja hur vi ska bemöta varandra och leva tillsammans. Vi har inte valet mellan att leva tillsammans och att inte göra det.

Personligen har jag vänt; jag välkomnar numera SD att ta plats i riksdagen, tro det eller ej. Jag tycker att det är viktigt att det de representerar ska bemötas. Jag hade önskat att det hade skett på ett tidigare stadium i valrörelsen, men de politiska blocken verkar ha satt upp en gemensam strategi att ignorera värderingarna, de verkar ha bedömt dem som inte värda att bemötas och istället fokuserar de på att bräda varandra i valfjäsk.

Debatten har i mitt tycke därför hunnit bli väldigt infekterad, den har fastnat i just de cementerande associationerna som vi får av ordet "invandrare", vilket jag bara tycker är jättesynd med tanke på att vi har så många andra synonymer att ta till som kan hjälpa oss en bit på vägen med att vidga våra perspektiv.

Av Marius Alkhatib, Hobbyfilosofisk globalist FRÅN SOURZE.SE 24 aug 2010 10:12