Nu har det hänt, nu har den blivit sann - de etablerade partiernas värsta mardröm - SD har kommit in i Riksdagen. Bäva det svenska folket för nu kommer rasister och nazister att ta över Sverige och styra landet. Men tydligen ville 5,7 % av dem som röstade i det svenska riksdagsvalet det.
Ovanstående skräckscenario är givetvis en överdrift, men den politiska retoriken har varit sådan innan valet, och vänsterns Lars Ohly har fortsatt i samma stil under valnatten och i morgonekot dagen efter. Men vad är man egentligen rädd för och varför har det blivit såhär?
Visst, det finns kraftiga främlingsfientliga strömmar runt om i Europa, och det som hänt Sverige kan kanske ses som en naturlig följd av detta. Men så enkelt är det nog inte. Strutsmentalitet i kombination med en onyanserad politisk retorik är förmodligen huvudorsaken. Vi kan inte bara sopa de problem som finns med invandring och integration under mattan. Vi måste förstå att många människor är rädda för människor de inte känner, och speciellt om de ser annorlunda ut och har ett lite annorlunda sätt att vara. Och ju mer okunnig man är och ju sämre självkänsla man har, desto mer inskränkt och rädd blir man. Människan fungerar så vart än man kommer i världen.
Man ser alltså det okända och främmande som ett hot. Att i detta läge använda en retorik som går ut på konfrontation skapar bara större sprickor. Att ständigt måla upp SD som ett hot mot vårt samhälle, när många människor istället ser invandringen som ett hot, är bara att spela SD i händerna. Det får omvänd effekt. De människor som känner sig underlägsna och hotade av personer som ser annorlunda ut och har en annan kultur blir givetvis förvirrade och röstar på SD.
Den bästa taktiken hade istället varit att diskutera de eventuella problem som finns. Dagens politiska klimat gör det dock omöjligt. Ju mer SD höjer rösten mot invandring, desto mer bedyrar de etablerade partierna hur solidariska vi måste vara och att invandring inte är något problem. Att ens knysta om att det kan vara ett problem ses av vissa som att spela SD i händerna. Men många människor upplever det som ett problem, och man kan inte få det att försvinna genom att förneka detta – stoppa huvudet i sanden.
Ett problem skall minimeras för att man skall få sin motståndares argument att förtvina. Om man därför istället erkänt vissa problem, redogjort för hur man ville lösa dessa, och informerat om hur mycket invandrarna bidragit till att bygga upp det svenska samhället de senaste 60 åren, hade man tagit udden av SD-argumenten. Men så långt tänkte väl inte Ohly och Sahlin, som varit värst i denna retorik, och som förmodligen tappat flest väljare till SD. Och tyvärr fick inte Alliansens talesperson i dessa frågor, integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, något som helst utrymme i valdebatten.
| Av P-J Fager 20 sep 2010 11:53 |