Fotograf: Sjmanj@flickrMona Sahlin 

En svart söndag

Det är svårt att samla tankarna som och därför ber jag om ursäkt i förväg för att det här förmodligen kommer bli ett hopplock utan något sammanhang, utom möjligtvis det kallare och mindre medkännande Sverige vi går mot de nästkommande fyra åren.

Jag vill börja med att fråga vad SVT egentligen håller på med. Valvakan är inte melodifestivalen och då ska inte heller Kristian Luuk springa runt där och bete sig som om allt vore ett skämt. Därtill var söndagen alldeles för allvarlig. Sen har vi TV4 som dagen innan valet hade ett program med titeln ”Din nästa statsminister”. Som om det någonsin varit statsminister vi valt i Sverige. Sverige är inte USA, vi har inte presidentval, vi har riksdagsval och väljer parti. Denna ensidiga fokusering på person och opinionsmätningar istället för ideologi och politik är förmodligen också en av orsakerna till att vi nu har ett rasistiskt parti i riksdagen.

En annan orsak är förmodligen även den förda blockpolitiken. Jag förstår varför Alliansen bildades inför valet 2006, det var deras enda chans att vinna. Precis som de Rödgröna bildades inför detta val för att det ansågs vara deras enda chans att vinna (en tolkning som möjligtvis var fel då de knappast kunde gått sämre om de tre gått till val på individuella program, eller?). Problemet med blockpolitiken är att vi får två alternativ att rösta på och inte mycket att vända oss till om vi är missnöjda med dessa alternativ. En av Sveriges styrkor har annars varit att många olika åsikter och idéer funnits representerade och man kunde rösta på det som låg en närmast. Nu hamnar de olika partierna i skymundan för blockpolitiken.

Att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen är kanske inte heller så förvånande när Sverige under lång tid varit ett land där klyftorna ökat och otryggheten växt i form av osäkra anställningar, försämrade skydd vid sjukdom och arbetslöshet samt en ökande arbetslöshet. Denna utveckling tillskriver jag inte endast de fyra senaste åren även om det står klart att den blivit mycket tydligare under den senaste mandatperioden.

Men jag är även hoppfull. Det måste jag vara för ingen (allraminst jag själv) mår bättre av att jag sitter i mitt hem och är bitter. Jag tror att denna förlust tvingar vänstern att rannsaka sig själv. Framförallt Socialdemokraterna. Kanske slutar man nu söka ”mittenväljaren” för att istället själva försöker definiera den. Att man går på offensiven. Vi måste våga prata om välfärd, dess finansiering och ägarformer. Om det är rätt med privat vinst inom vår gemensamma sektor. Det måste komma alternativ till privatiseringen, möjligtvis i form av större makt för de anställda inom välfärden. Vi måste ge ett alternativ till Alliansens jobbpolitik som handlar om låglönesektorer och otrygga anställningar. Det finns mycket att göra för Socialdemokraterna och jag hoppas att de i sin förnyelse även visar vilket parti de är. De nya Moderaterna förnyades uppifrån och deras medlemmar accepterade detta tack vare valframgångar. Socialdemokraterna måste förnyas underifrån och återigen bli ett folkrörelseparti, som inte enbart arbetar parlamentariskt utan även genom facket i form av LO och TCO. Det finns mycket att göra, men jag tror att det går och jag tror att arbetet måste inledas nu.

Av Niklas Blomqvist 22 sep 2010 10:22