Fler bilder

Ola Karlman Ordförande / President Riksorganisationen Ungdom Mot Rasism / Youth Against Racism 

Rasismen in på bara skinnet

Ola Karlman:

Över hela Europa drar en livlig och hätsk debatt om invandring och integration över oss med en till synes oförtruten kraft. Det aktualiseras alltmer hur grupper som det europeiska majoritetssamhället anses vara avvikande systematiskt förföljs, förtrycks och strukturellt hamnar utanför samhällets olika institutioner. Romer fördrivs i Frankrike och när nordafrikanska säsongsarbetare beskjuts med gevär i Italien, så skyller regeringen det på invandringen – inte på dem som håller i gevären.

Senast i raden av aggressiva utspel står Tysklands förbundskansler Angela Merkel för, när hon nyligen gick ut och sa att mångkulturen inte fungerar. Istället bör högre krav ställas på människor som kommer till Tyskland att anamma en ”tysk livsstil”.

Sverige är knappast något undantag. Här vinner de rasistiska krafterna mark, både politiskt och som tankestruktur i samhällets gemensamma värdegrund. Här vinner de rasistiska idéerna fotfäste på ett brett plan, i takt med att Sverigedemokraternas valframgångar förminskas till att handla om ”okunskap” eller ”lite rädsla för det främmande”.

Samhällets närmast systematiska ovilja att inte ta tag i de verkliga problemen med rasism i Sverige riskerar att ta allvarliga destruktiva uttryck. Polisen i Malmö, som nu utreder den senaste tidens beskjutningar i Malmö, tror sig ha hittat ett motiv. Gärningsmannens hat mot invandrare sägs vara en möjlig anledning till att det uteslutande är män med invandrarbakgrund som blivit beskjutna. Likheten i tillvägagångssätt mellan de olika beskjutningarna gör att polisen nu inte utesluter möjligheten att det finns ett rasistiskt innehåll i motivbilden.

Att Sverige nu kanske ser ljuset av en ny lasermann måste ses som ett bevis på att problemen med ett kraftigt antal ökade hatbrott, med den omfattande strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden, eller med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, bara handlar om lite ”okunskap” eller ”lite rädsla för det främmande”. Det finns så klart en anledning till varför de här händer nu, till varför samma utveckling såg sitt ljus under 90-talet.

Samhällsklimatet förändras och har förändrats successivt över tid. Bristen på en tydlig antirasistisk samhällsambition, hos politiker och samhället i stort, har gjort att de rasistiska strukturerna tillåtits formas om till att bli ökat antal hatbrott, strukturell diskriminering på arbetsmarknaden, normalisering av den negativa synen på muslimer och islam, samt att rasism har blivit tillräckligt relevant och lockande politik.

Med risk för att bli anklagad för att vara oikofob, svenskfientlig eller nåt annat märkligt fenomen som väl valda företrädare för den organiserade intoleransen fört sig med sista året, vill jag dela med mig av en reflektion – som kanske inte är unisont applicerbar för Sverige, men ändå. Måste det hända något allvarligt innan folk fattar?

När John Hron blev mördad 1995 kändes det som spiken i kistan för den intolerans som hade vuxit sig stark under ett decennium fram till dess. Då inleddes en bred, aktiv och stark antirasistisk rörelse för att mota utvecklingen, och man nådde på många sätt stor framgång.

Frågan är om någon mer ska behöva mördas innan en liknande samhällsrörelse ska byggas igen?

Av Ola Karlman Ordförande, Ungdom Mot Rasism 21 okt 2010 12:54