Fler bilder

Romers strukturella utanförskap och det mångkulturella Europa

Detta har under den senaste tiden diskuterats friskt, dels utifrån en historisk kontext med "tattarkravaller" i Jönköping under 40-talet, men också den senaste tidens undfallenhet inför de utmaningar som dessa grupper står inför vad gäller att bli en del av det svenska samhället.

Senast är det situationen i Serbien som uppmärksammats, där tusentals romer tvingas fly för att samhället inte välkomnar en.

Det handlar utifrån mitt perspektiv någonstans om en trångsynt inställning inför hur samhällets olika grupper faktiskt ska kunna bli en del av en gemensamhet som bör sökas i den mångfald som samhället är och ska vara. Den ytterst destruktiva synen på grupper som anses vara avvikande reproducerar i sin tur bilden av att vi i vår del av världen ska likriktas till att bli så lika varandra som möjligt - däri påstås vi känna gemenskap och identifikation, snarare än att mångfalden skulle kunna vara den gemenskapen och den identifikationen. Synen på människor, inte minst flyktingar men även människor som anses vara avvikande eller ”svårintegrerade”, är däri väldigt destruktiv. Självklart finns det en rad andra faktorer som spelar in också, men det är onekligen ett viktigt perspektiv att ha med sig.

Det finns politiska viljor som vill ta tag i problemen som finns med det systematiska utanförskapet som de romerska grupperna i Europa befinner sig i. Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) har tagit en offensiv inställning i frågan, vilket är viktigt och välkomnande. Men det krävs ett bredare erkännande och ett större engagemang hos fler för att forma ett Sverige och ett Europa där människors olika kulturella identiteter kan samverka och utvecklas i en gemensamhet som kallas mångfald.

Jag efterlyser en tydligare vision om ett nytt Europa, som inte handlar om att vi hittar en gemensamhet i likriktade kulturer eller religiösa/icke-religiösa uttryck. Jag har svårt att se att vi i Europa, eller ens i Sverige, skulle ha särskilda sedvänjor och normer som alla följer. Åtminstone har jag svårt att se vilka sedvänjor och normer detta skulle vara. Jag tycker samtidigt att ansvaret läggs på grupper som anses vara ”avvikande”, istället för att samtalet och visionen om det mångkulturella samhället är något gemensamt för oss alla.

Jag tycker att vi måste se gemenskapen i att vi är olika. Det kan låta floskligt, men jag är av den fulla övertygelsen att vi måste våga se längre de traditionella analyserna om att gemenskap hittas hos den som är lik en själv.

Jag vill se ett Sverige, ett Europa där jag kan känna större identifikation med en person som kan ge mig mer i form av nya kulturella intryck och perspektiv. Med det inte sagt att jag också kan känna identifikation med en person som är väldigt lik mig. Det är just den dynamiska synen på kulturell gemenskap som måste få vara utgångspunkten i en visionär diskussion kring det mångkulturella samhället.

Det handlar om synen på varandra - lika som olika - och hur vi ska fungera tillsammans, i en mångkulturell symbios. Det är min bestämda uppfattning att visionen om det mångkulturella samhället är nödvändig, inte bara för att motverka rasism och motsättningar, utan också för att skapa en känsla av gemenskap och identifikation som på lång sikt är nödvändig för att skapa ett hållbart samhälle och en hållbar värld.

Av Ola Karlman Ordförande, Ungdom Mot Rasism 27 okt 2010 14:36