Carnegie 3 - Hur är det möjligt?

Det är ett avslöjande av ett systemfel. Men jag är inte säker på att beskrivningen är heltäckande för Carnegiefallet. Men något liknande är det nog.

Slå upp en affärstidning och studera siffrorna. Vi tar exemplet säljoptionen Volvo med lösenkurs 125 kronor tredje fredagen i januari 2008. Köparna vill betala 10:-, säljarna vill ha 11:- och det teoretiska värdet är 15:-. Normalt tjänar en tradingavdelning sina pengar på spreaden. Man köper för 10 och säljer för 11. Kommer en större kund minskar man marginalen lite, men inte mycket. Problemet är att det inte alltid finns lika många säljare som köpare och man kan bli sittande med osålda poster eftersom man handlar i eget lager och inte förmedlar affärerna.

Det är därför man har så stor marginal.

Man kan ta sig ur affären med vinst för det mesta. Tillbaka till exemplet. Det finns således tre priser att värdera ett innehav till, det säljarna vill betala, det köparna vill betala eller det teoretiska. 10, 11 eller 15 blir valmöjligheterna. Den konservative försiktige väljer 10 och den offensive 15.

Hur kan man motivera det sista? Tja, man säger att optionen handlas så lite att det inte finns några pålitliga marknadsnoteringar och därför väljer man en försiktig teoretisk värdering, skruvar på parametrarna i B&S-modellen och kommer fram till 14. För säkerhets skull skriver man en värderingsmanual som revisorn godkänner. Man kanske till och med låter den ingå i ett paket av redovisningsprinciper som styrelsen får godkänna.

Nu har man skaffat sig en metod att trycka pengar. Köp in optioner som värderas under sina teoretiska priser och värdera till de teoretiska priserna. Alla har bonus på uppvärderingen, så ingen vill ifrågasätta. Det är bara att bygga en portfölj av just sådana optioner, som prissätts enligt ovanstående exempel och handlas mycket lite. Man kan till och med köpa in optionen ovan till säljarnas pris. Vinsten blir omedelbart 3 kronor styck.

Problemet blir att verkligheten i större utsträckning hamnar nära marknaden än teorin. Vilket gör att optionerna, även om de går med vinst i förhållande till inköpspriserna, ofta går med förlust mot det uppvärderade teoretiska värdet. Följden blir att man tvingas köpa fler och fler optioner inför varje rapport. Till sist börjar det synas för tydligt och då smäller det. Innan det smäller börjar det lukta illa och olika instanser börjar fråga och försöker säkra sitt avstånd från hanteringen.

Tänk er scenen i styrelsen när frågan kommer upp. En styrelsemedlem frågar om det finns några frågor kring värderingarna av balansräkningens poster. VD förklarar att de flesta poster är mycket enkla, eftersom det är kontofordringar eller värdepapper med marknadsvärden. Ja, så finns ju den här portföljen av optioner som värderas teoretiskt, enligt B&S formel.

Den nitiske styrelsemedlemmen frågar vidare.

- Finns det någon förlustrisk?

VD svarar att det givetvis alltid finns en marknadsrisk vid innehav av alla värdepapper. Sedan förklarar han att bolaget har mycket stränga regler för värderingen och krav på stor riskspridning mm.

- Har revisorn godkänt värderingen? Frågar en osjälvständig och feg styrelsemedlem.

Självklart förklarar VD.

Hur gör andra i vår bransch? Frågar en annan likartad styrelsemedlem.

VD förklarar att såhär gör alla, möjligen har de andra till och med offensivare antaganden i värderingsmodellen än vad Vi har, som är konservativa.

Det låter bra, tycker ordföranden och avbryter diskussionen. Men som sagt, sådana här hål i balansen växer sig till sist för stora och då smäller det till med utredningar och bortförklaringar samt att hitta syndabockarna. Det är lätt, det finns många, men de har en enastående förmåga till bortförklaringar och förnekanden samt försäkringar att man inget vetat, att det funnits noggranna instruktioner mm mm Att det skulle gått till så här vet jag inte . Jag har bara ur min erfarenhet målat en trolig bild.

Ungefär så här går det till i verkligheten.

Bengt Stillström

Av Anders Hansson 27 aug 2007 18:08