Anhörigas betydelse

"Det var bra du kom", får jag höra när dörren öppnas, "för jag har larmat. Hon är sig inte lik idag och nu får jag inte riktigt kontakt med henne"
Jag tar av mig skorna och följer med in i vardagsrummet där en kvinna sitter i en rullstol. Hon hänger lite mot ena sidan och hennes blick är något fjärran men efter några minuter får jag kontakt med henne. Kroppen är hopsjunken utav flera års reumatisk värk och benvärmarna sitter uppdragna på benen för att lindra smärtorna. Hon vaknar sakta upp och vi konverserar en stund innan jag kan fortsätta med mitt egentliga ärende. Hemtjänstpersonalen kommer några minuter senare och fortsätter att ge omvårdnad medan jag pratar med maken ute i köket.
"Jag är trött idag för min kärlkramp håller mig vaken på nätterna. I natt har jag inte sovit sedan halv två", säger han med trötta ögon. Jag tittar på den äldre mannen och sträcker ut en hand över köksbordet som till slut landar på hans underarm. Jag tittar honom i ögonen och säger att det måste vara väldigt ansträngande för honom och att han måste tänka på sig själv så han inte stupar av trötthet.

Som vikarie är det första gången jag träffar de flesta av patienterna här i byn och jag ler över den kärlek som finns mellan dessa två individer. Denna man är 92 år gammal och sköter sin sjuka fru. Han lagar mat, han tvättar, han tar hand om henne osv. Jag blir rörd in till mitt innersta och jag går ut därifrån med en varm skön känsla inombords.

Lite senare samma dag är jag hos en annan kvinna som bor med sin man. Hon är dement och har parkinsons sjukdom vilket gör att hon är väldigt stel. Hon står dåligt på benen och sjunker lätt ihop då han håller hennes händer och de ska gå, han backandes och hon något motvilligt framåt. Han vill inte hon ska komma på ett särskilt boende så länge han klarar av att ta hand om henne även om jag ser att detta i längden är väldigt ansträngande för honom. Varje gång hon ser sin make skrattar hon till lite och deras blickar möts i en dialog jag inte hänger med i. Vi tar oss ut i köket och pratar om det som verkar vara problemet för tillfället och jag berömmer honom för hans styrka och tålamod. Jag ser falukorven ligga i stekpannan och pulvermospaketet står på diskbänken medan disken växer i vasken.

De gör så gott de kan dessa två äldre herrar, och även om ålderdomen säkert inte blivit så som de önskat så är de där för sina fruar.

Jag har blivit van vid att vi människor blivit mer och mer egocentriska på bekostnad av vår inre harmoni, så jag har nästan glömt bort dessa människor som vårdar och är där för sina medmänniskor. De gör det utav kärlek och kanske utav plikt, kanske är det "tills döden skiljer oss åt" på gott och ont, såklart. Visst har jag träffat på relationer inom mitt arbete som andas gammal bitterhet och där atmosfären är allt annat än positiv, men de jag träffar är oftast fulla av värme och ödmjukhet.

När jag är på väg hem mot min vardag med fritidsaktiviteter och läxläsning tänker jag tillbaka på dagen och hoppas inte att den ödmjukhet jag mött idag är något som tillhör den äldre generationen utan att vi alla besitter den typen av mänsklig kärlek.

Av: Birgitta Stiefler

Av Sourze 04 apr 2008 15:41