yinyang.jpg 

Inget ljus utan att omfamna mörkret först

Självklart råder det ingen tvekan om att de oskyldiga barnen är offer, men vi vuxna. Har vi inte ett ansvar att leta orsaker, att se på verkligheten i objektivitetens ljus för att förstå, utveckla oss själva och ge stöd där det behövs så att det inte händer igen? Jag tror nämligen att det är en utopi att det bara är ”sjuka” människor som kan göra andra illa. Jag tror att vi lever i ett sjukt samhälle där vi inte ser varandra längre med den djupa bekräftelse som varje människa behöver för att må bra. Det i sin tur triggar allehanda utbrott – missbruk, shopping, porrsurfande, otrohet, bidragsfusk, misshandel, våldtäkter, maktutövning osv.

När jag var 24 var jag tillsammans med en äldre man som var utbildad fallskärmsjägare. Då på den tiden var jag helt övertygad om att jag aldrig ens skulle kunna komma på tanken att döda en annan människa. Ironiskt nog, var det precis det jag tänkte sex månader senare efter att relationen utvecklats destruktivt, jag hade blivit psykiskt misshandlad, hotad till livet och fått missfall med just honom. Jag kom till en punkt där jag var så deprimerad och förtivlad, så uppgiven och utan kontroll, så förnedrad och sårad att jag hade kunnat döda – antingen mig själv eller honom. Och inte förrän jag vågade titta det här mörka monstret inom mig i vitögat, inte förrän jag vågade omfamna mitt eget mörker, se mina egna behov och beteendemönster, kunde jag välja att gå vidare i ljuset och inte agera på mina känslor.

Det är så lätt att skylla på andra eller säga att det aldrig skulle hända en själv. I själva verket har vi alla tillgång till samma ljus och mörker, samma onda och goda krafter inom oss. Vi kan klä oss i vitt, meditera och be, vara vänliga utåt hur mycket som helst – inget av det gör nytta såvida vi inte vågar möta oss själva på djupet först och kommunicera vad det var vi hittade till andra, förankra våra insikter inte genom teorier eller ideologier utan egna erfarenheter och upplevelser. Först då kan vi också möta andra på djupet på riktigt, se deras behov och stödja dem till utveckling och känna empati.

Och då behöver inte barn bli mördade.

Av Alexandra Telluselle 25 apr 2008 13:34