Journalistens arbetsredskap anno dazumal 

I Guillous och Wallraffs fotspår

De´va´en gång när allting va´så mycke´enklare å...

…är såklart en strof ur en text från en av våra nationalskalder och kan givetvis avfärdas som nostalgi från en has been och ett träigt skönmålande av svunna tider. Men det är icke desto mindre sant.

Självklart håller jag med den Nya Generationen om att tempot och kvaliteten på alla möjliga produktioner är ojämförbart högre, för att inte tala om Drömtillståndet för alla kreativa människor i synnerhet – att kunna nå ut till hela kontinenter med alla typer av budskap omgående. I stundens ingivelse. Det är inte vad jag talar om, utan entusiasmen, glöden, hoppet, drömmarna, det stora hjärtat, förväntningarna, förhoppningarna, identifikationen, empatin, idealen, respekten, det löftesrika, ambitionerna...

Jag gick en mycket opretentiös journalistutbildning i mellersta Norrland åren 1985-87. Långt innan högskolan Sundsvall/Härnösand blev Mittuniversitetet och då kårhuset var ett fallfärdigt träskjul, utdömt av Räddningstjänsten.
Informationslinjen grundades av två forskare och lärare från JH i Stockholm, en professor i kommunikationsvetenskap samt en docent i socialpsykologi. Undervisningen bedrevs i undermåliga lokaler från sekelskiftet.

Arbetsredskapen var blytunga böcker som The prophesy and progress of the industrial and post industrial society, begagnade skrivmaskiner och ett iskallt, smutsigt fotolab nere i källaren. Själv var jag emellertid övertygad om att just jag var predestinerad att gå i Jan Guillous och Gunther Wallraffs fotspår.

Det meningslösa våldet är ingen ny företeelse heller. Skillnaden är att spridningen vuxit dramatiskt. I början på 1980-talet var ingen mindre än nationalhjälten Paulo Roberto, Kungen av Kungsan, en av de värsta värstingarna. I allaktivitetshuset Fryshuset i Stockholm arrangerades en kampanj i kollossalformat av Anders Carlberg och polisen, sociala och en lång rad med celebriteter som exempelvis Gösta Ekman – Tänk Ett Slag (själv rabblar jag automatiskt ordvitsen Tänk ett slag, ett ögonlock går sönder – Blott ett slag, ett ögonblick i sänder... för mig själv).

På informationslinjen var då uppdraget att skriva just en fyrapoängsuppsats om kampanjer. En klasskamrat från Södertälje och jag beslöt således träffa herrar Carlberg, Ekman, Roberto på plats i Stockholm. Vi bekostade kalaset med tågresor, mat, logi och avsevärda merkostnader med våra studiebidrag.

Det var ett gigantiskt äventyr och mitt hjärta bultade och svetten bröt fram i armhålorna kvällen jag skulle intervjua Gösta Ekman i hans loge den här vinterkvällen 1985.

Datorerna på högskolan, totalt åtta stycken PC, var det långa bokningstider på och användes mest av ekonomlinjen. Skrivmaskinerna på skolan var det ständigt långa köer till från sådana som hade betydligt fler tentor än vi. Produktionen av Tänk Ett Slag uppsatsen genomfördes på en reseskrivmaskin jag fått av min pappa – sedan han skaffat sig en nyare och bättre. Bilderna på kändisarna framkallades i det skitiga labbet och på kompendiets bilder kan man än idag se var i labbet merparten av dammet var samlat. Men fan så roligt vi hade. Jag skrev i vild frenesi dag och natt och upplevde att jag gjort ett avslöjande av minst Watergate eller IB affärens dignitet.

Vid den här tiden vältes tidningsstånden av undergångsrubriker om den nya farsoten och pesten HTLV3 som skulle förgöra mänskligheten. Idag känner vi viruset som HIV. Skrämselpropagandan och osäkerheten skapade panik – överallt! Kunskapen kring sjukdomen var obefintlig.

Det här var också innan Minnesota-modellen blommat ut som en ”religion” och fristående maktfaktor i västvärlden. I alla fall hade den inte gjort det i Sverige.

På Söråkerskollektivet, cirka tre mil norr om Sundsvall i mellersta Norrland, bedrevs behandling för unga narkomaner från hela Sverige. Många av de större behandlingshemmen i landet hade infört karantän. Jag och en studiekamrat beslöt bedriva grävande journalistik i "den högre skolan", utsätta oss själva för verkligheten och som vi själva tyckte – stor stor fara, och gjorde upp med ledningen för kollektivet om en hel veckas vistelse med ungdomarna i deras vardag.

Ambitionen var att producera ett ”dokument” till omvärlden. Vi överskattade oss själva så till den grad att det idag är mycket underhållande att dra sig det till minnes. Sådana ambitioner skapar oöverträffad vilja, envishet och närmast omänsklig kapacitet. Vi ville bevisa och avslöja. Till vilket pris som helst. Våra lärare och mentorer uppmuntrade det hela och båda blev vi sedemera reportrar. Han i Skåne och jag i Norrland. Han har skrivit en handbok i journalistik och båda har vi hållit mediautbildningar. Han i ett oändligt större format men ingen av oss kommer någonsin stjäla utrymme i uppslagsverk.

Jag fick emellertid träffa Jan Guillou tillsammans med 23 studiekamrater på en tretimmars föreläsning på Journalisthögskolan i Stockholm 1986. Han var oerhört ödmjuk, vänlig och tillmötesgående och inte alls den arrogante och självtillräcklige journalist drummel han gett oss alla intryck av i TV rutan. Så lite ”besviken” var jag allt. Jag var 23år och mina refrensramar och många ideal var extremt mytomgärdade.

Men allt detta inträffade när uppfattningen om att Medverka i Media var en helt annan än att supa och kopulera i Big Brother huset på bästa sändningstid.

Redan som tioåring ”beslöt” jag mig för att bli författare. I ett barns medvetande ligger alla sådana beslut och ens framtid helt i egna händer. Man är odödlig och osårbar. Jag hade lånat de härligt doftande böckerna av ”tant Anna-Greta” på biblioteket – först Max Lundgrens alla Åshöjdenböcker(med bröderna Engmark, Blåbärskungen, Hitte-Joel och Bagarn) och senare Stig Malmbergs trilogi med Klass IIB i centrum(med Eddie, Nalle, Jackie och Anita och de andra ”sökande” ungdomarna) – och jag bara ”visste” hur hela mitt liv skulle gestalta sig, vad varje dag skulle bestå av.

Det skulle dröja 10 år innan den krassa verkligheten redan hunnit ikapp mig. Som bäst hade jag placerat mig som 45:e reserv på JH i Stockholm och Wahlström & Widstrand hade med några kalla fraser diskvalificerat ”ett mästerverk” jag lagt ner ett helt år på. Då arbetade jag på Begravningsföreningen FONUS huvudkontor i Stockholm. Jag kom in på informationslinjen på högskolan i Sundsvall 1985, då jag jobbade som ronderande väktare åt Securitas i massaindustrin i Sundsvall och Timrå.

Redan under studietiden tjatade jag till mig vikariat på TT och Dagbladet och skrev ”samhällsomstörtande” reportage om laxodlingar, källarband och brukshundsklubben och direkt efter min praktiktermin erbjöds jag fast anställning som kriminalreporter på regionens mediastolthet Sundsvalls Tidning.

Mina journalistiska ambitioner sommaren 1986 som 23-årig lokalredaktör åt Dagbladet i Ånge, en liten järnvägsknut mitt i Sverige med 16.000 invånare, var dels att vara den lilla människans ”språkrör” och katalysator mot maktapparaten i det enorma mediabruset och dels göra avslöjanden av Watergates dignitet. Jag tycker än idag att min målsättning var hedervärd och moraliskt försvarbar men ack så infantil i sin generositet mot människan, samhällsstruktur och hierarki, korrumperande makt och välstånd och sett i backspegeln – ett blåögt förhärligande av Reportern som vår tids John Wayne, the lone ranger som ”rensade upp i träsket”. En uppfattning jag reviderat tusentals gånger och helt retirerat för den alltför ofta falskt insmickrande och underkuvade verkligheten.

Så här skrev Olof Lagercrantz i ”Lilla murvelboken – om konsten att vara journalist” (utgiven av Svenska journalistförbundet 1991. Året jag sade upp mig ST): ”Man påstår att media blivit mäktigare. Det kan diskuteras. I detta sekels början stod journalisten nere vid dörren och såg samhällets stöttepelare på podiet. Han var illa tåld och ordet murvel var ett okvädningsord. Journalisten hörde folket – vanliga människor – surra kring sig och såg de spefulla minerna, när herrarna däruppe yttrade sig. Det var en nyttig skola. Journalisten undervisades att se underifrån – det nedre avslöjande perspektivet. För vart decennium har mediafolket tagit ett steg framåt i salen och därmed växte dess sociala respektabilitet. Snart var journalisten framme vid podiet och rätt som det var satt hon/han däruppe, bänkade bredvid statsministern, överbefälhavaren och de andra högheterna”.

Av Jack Edstrand 24 jun 2008 11:41