Pellesten@flickr.com 

Gnällets årstid är här - men vem kan klandra oss?

Man brukar säga att svenskar blir dumma i huvudet på sommaren, och det stämmer verkligen. Så fort solen smyger sig fram bakom molnen blir svenskarna som förbytta. Alla är glada, trevliga och lättsamma. Lite som människorna är i de sydliga delarna av Europa. Och vem kan klandra oss när vi ser solen i bästa fall två månader om året?

Men när sommaren är slut, när man precis har vant sig vid ljuset och den ibland underbara värmen så kommer det som ett brev på posten: regn och rusk. Det vet man. Om det är något man verkligen vet så är det att det alltid kommer att bli kallt och grått i Sverige. Och varje år blir man lika irriterad, lika nedstämd.

Alla de tidigare så glada ansiktena gömmer sig bakom neddragna mössor och stora halsdukar. Det där lättsamma försvinner lika snabbt som regndropparna faller mot marken. Mörkret tar över och omfamnar en som en tung kappa fylld med ångest som inte släpper förens vårsolen spränger igenom den gråa fasaden som lagt sig som ett dis över oss.

Hösten i sig är egentligen ganska mysig med de vackra färgerna på träden. Solljuset som ibland letar sig fram är ett ljus som är vackrare än det på sommaren, kanske för att det är så oväntat. Egentligen kanske man skulle kunna säga att det inte är hösten som är problemet utan att årstiden bara är ett bittert besked på vad som komma skall.

Hur som helst så är mörkrets intåg något som påverkar oss alla negativt. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man går till jobbet. Sen är det mörkt när man går hem från jobbet. Enda gången det är ljust är när man sitter inomhus.

Sen blir det inte bättre av att allt annat blir lika segt det heller. Tunnelbanan blir försenad på grund av något så sjukt som att det ligger löv på spåren. Allt rör sig lite långsammare och på ett ansträngt sätt som får en att må lite sämre. Allt blir lite jobbigare.

Med mörker kommer gnäll och ångest. Man gnäller om saker man annars ser förbi. Saker som tidigare inte varit något att reagera på. Tålamodet blir sämre och irritation över småsaker större.

Men, när man ser på det utifrån, vem kan klandra oss egentligen? Ingen nordbo kan på fullaste allvar säga att man inte mår dåligt av mörkret. Det är något som händer i kroppen.
Eller är det bara jag som känner så här?

Krönika Av Alexander Nilsson 19 okt 2009 14:08