Fotograf: Idhren@flickr 

Rädslan för att bli kallad rasist

Hur man än väljer att se på detta så är SD:s intåg i riksdagen, med 5,7 % av rösterna, inget annat än ett bevis på hur missnöjda många svenskar faktiskt är med framför allt invandrings- och flyktingpolitiken. Att många inte är nöjda med vart detta land är på väg. Och det ska vi ta på största allvar. Men vi får inte heller bortse ifrån att det inte hade behövt att vara så. 

Det är tyvärr ett faktum att många är missnöjda med hur invandringen gått till i Sverige, men skulle någon säga det högt så skulle denne direkt bli kallad rasist. Ett ord som missbrukas något så kapitalt i vårt avlånga land. Så istället låter folk det här missnöjet ligga och gro någonstans långt där inne, låter det växa. Tillslut har det växt från något som egentligen kanske bara var något som hade behövts diskuteras, till att bli något större: fördomar. Och de flesta fördomar bottnar från okunskap, något som i min tes delvis beror på att man aldrig vågat diskutera det högt. Många människor har åsikter som kanske inte är korrekta men som efter en diskussion kan ändra sig eller ser helheten. Men eftersom rädslan att bli kallad rasist är större än viljan att få säga vad man tycker, att argumentera och att då också bli motbevisad, (För det blir man. Rasismens argument är allt som oftast uppblåsta och relativt enkla att sticka hål på då dessa till stor del bygger på felaktigheter) så blir det ingenting av det. Om dessa personer aldrig vågar ta upp det så kommer problemet inte heller aldrig att lösas. Och detta är ett av de största problemen i dagens samhälle, att människor idag, år 2010, inte vågar diskutera eller säga vad man tycker i rädsla för att bli placerad i ett fack. Bli dömd.

Så egentligen ligger inte problemet i att SD som parti finns, utan problemet är att personerna med dessa felaktiga åsikter inte vågar ta upp dem, stå för dem, utan går runt och muttrar i tystnad.

Hur fel dessa människor än må ha eller vilka argument de än kommer med så måste vi välkomna dem att prata utan att känna rädsla. Dessa ska mötas med motargument, inte med tystnad eller hat. Sen kan man inte rädda alla, men man skulle kunna rädda många.

Vi måste i Sverige, ett demokratiskt land, våga och framför allt kunna, diskutera obekväma frågor utan att alla ställer sig och skriker rakt ut. Vi måste kunna vara större än så. I annat fall riskerar  dessa partier att växa ännu mer. Och det om något skulle vara tragiskt.

Av Alexander Nilsson 27 sep 2010 11:07