Fotograf: jez.atkinson@flickr 

Dinosaurier och växthuseffekt

Vi går tillbaka många miljoner år i tiden, då jorden fortfarande svalnade och atmosfären var mättad av gaser från de otaliga aktiva vulkanerna. En av dessa gaser var koldioxid. Rent teoretiskt måste mängden koldioxid i atmosfären ha varit avsevärt mycket större under den tid som utgjorde jordens barndom än vad den är idag. Då mikroorganismer och senare även växter dök upp på planeten så badade de förmodligen i koldioxid vilket skapade en explosionsartad tillväxt av biologiskt liv. Vi kan ju tänka oss hur den samlade biomassan under en med kosmiska mått mätt kort tid växte likt mögel på en limpa tills dess planeten formligen myllrade av liv.

De stora växterna utgjorde näring åt allt större växtätare. Växtätare med ett enormt energibehov. Detta skulle med tiden ge upphov till de allra största landlevande kategori varelser som förmodligen hittills har bebott vår planet, Sauropoder. Enorma, och enormt glupska, växtätande dinosaurier som de flesta väl idag känner igen från filmer som Jurassic Park. De största av dessa jättar kunde uppskattningsvis bli uppemot 60 meter långa från nos till svansspets. Och det fanns många av dem. Landlevande varelser av dessa proportioner skulle aldrig ha kunnat överleva i vår tid av den enkla anledningen att födan inte hade räckt till. Men för cirka 150 miljoner år sedan räckte den som sagt. Och detta tack vare den höga koldioxidhalten i atmosfären.

Växtätarna utgjorde i sin tur näring åt stora rovdjur och asätare. Den närmast ikoniska dinosaurien Tyrannosaurus rex som levde för uppskattningsvis 67-65,5 miljoner år sedan var den största köttätande landlevande varelse som någonsin bebott planeten. Det är omstritt huruvida den var ett rovdjur eller en asätare, men en sak är säker – den krävde rejäl tillgång på föda. Men, vad var det då som hände för ungefär 65,5 miljoner år sedan som gjorde slut på dessa väldiga varelser?

Här är min teori: Låt oss säga att den vulkaniska aktiviteten avstannade då jorden svalnade vilket minskade koldioxidhalten i atmosfären. Då koldioxidhalten i atmosfären sjönk kvävdes de CO2-slukande växterna. Man kan ju förstås även tänka sig att en komet slog ned på jorden och att solljuset under många år täcktes av ett dammoln (den mest populära teorin) eller att något annat hände som kraftigt sänkte temperaturen eller ändrade förutsättningarna på planeten. Hur som helst klarade sig de stora växterna inte utan dog. Eftersom dinosaurierna var så beroende av växterna för sin överlevnad dog även växtätarna och med dem slutligen även köttätarna. Det borde ha funnits ganska god tillgång på föda inledningsvis så större asätare måste ha hållit ut något längre. Men då även de stora asätande dinosaurierna dog ut lämnades jorden åt mindre djur som livnärde sig på det smörgåsbord av ruttnande dinosauriekroppar som lämnats kvar. Mindre växter och djur med knappare näringsbehov tog över och befolkade den allt svalare planeten.

Med årmiljonerna begravdes resterna av de väldiga djur och växter som en gång levt på planeten och omvandlades med den geologiska evolutionens hjälp till gas, olja och kol. Koldioxidhalten i atmosfären sjönk successivt i takt med att dessa mängder av biomassa försvann ned i underjorden.

Det är just dessa fossila bränslekällor som vi idag pumpar och gräver upp för att täcka vårt eget energibehov. Vi tankar våra bilar med bensin, värmer våra hus med gas och kol och gödslar våra åkrar med konstgödsel framställt på olja. Det är egentligen en fascinerande tanke att vi varje gång vi äter en tomat eller gurka som odlats med hjälp av konstgödsel i själva verket äter en växt eller ett djur som dött för miljontals år sedan. Vi är fortfarande (sol, vind, vatten och kärnkraft till trots) i hög grad beroende av fossila bränslen för vår energiproduktion. Och inte bara det; titta bara omkring dig. All plast, alla kemikalier, som vi har i vår omgivning och som har framställts med oljans hjälp. De är, vare sig vi vill det eller ej, än så länge intimt förbundna med vår civilisation. Som Kurt Vonnegut sa; "Vi är oljeknarkare". Hur vi ska klara oss då de fossila bränslena (särskilt oljan) tar slut är således en av mänsklighetens största utmaningar.

Så, med vårt bruk av fossila bränslen släpps åter koldioxiden ut i atmosfären. Koldioxid som legat begravd djupt ned i marken i över 60 miljoner år. Vad är då resultatet? Temperaturhöjningar säger klimatforskarna. Och de kan mycket väl ha rätt. I de värsta katastrofkalkylerna leder klimatändringarna till att många djurarter stryker med på grund av ändrade förutsättningar (såsom att isarna i Arktis och Antarktis smälter) och att människor i stora delar av världen blir lidande av översvämningar, stormar och torka. Men växthusmetaforen kan också förstås ur ett annat perspektiv. Ett växthus är varmt, frodigt och grönt. Med våra fossila bränslen släpper vi även loss urtidens miljöförutsättningar. Resultatet borde vara att vi får större växter och i det långa loppet även större djur på jorden. Större och känsligare.

Kanske borde vi se det som ett enormt koldioxiddrivet kretslopp? Den stora mängden koldioxid ger liv men gör också livet mer ömtåligt för förändringar (Detta är ett faktum som i ett mycket långt perspektiv skulle kunna leda till ny massdöd motsvarande den för 65,5 miljoner år sedan).

Vi har under mänsklighetens historia levt på en förhållandevis sval planet med mager tillgång på mat. Stämmer teorin om växthuseffekten så står jorden än en gång inför ett klimatskifte. Det vore i så fall inte första gången. Kommer människorna i så fall klara skiftet bättre än dinosaurierna eller är vi så pass bundna till vårt klimat att vi går deras öde till mötes? Troligen har vi bättre förutsättningar; vi är påhittiga och kan bevisligen klara oss under olikartade omständigheter. Stämmer teorin borde tillgången på föda dessutom bli större, inte mindre. Åtminstone under överskådlig tid.

Av Martin Ekdahl 29 sep 2010 09:24