Väderförhållandet är vad som utmärker sig mest på denna sida av jordklotet. Ifrån att ha vistats i 40 graders värme under fyra månaders tid, till ”det svenska sommarvädret” resulterar lätt i en känslomässig härdsmälta.

Vistelsen i Nha Trang (känt för sitt klubbliv?) kan summeras med en genomhärlig heldag på nöjesparken Vinpearl. På något vänster hade vår grupp på fyra utökats till cirka sexton personer, skrämmande majoritet av svenskar, med endast en representant ifrån Frankrike. Denna grupp äventyrslystna människor begav sig en tidig förmiddag genom en linbanefärd på obekväm höjd till ön och nöjesparken Vinpearl.

Den mysiga kuststaden i Vietnam visade sig vara ett mycket positivt resmål. Jag hade åkt dit helt utan förväntningar, och med den jävliga bussresan bakom mig kunde det endast bli bättre. I ett nötskal så är Hoi An riktat främst till shoppingentusiaster, detta gör sig till känna omedelbart eftersom man bokstavligen passerar en sko eller klädbutik var tredje meter.

Det var kanske ett fyrtiotal laoare på bussen och alla såg på oss med mörka, ogästvänliga ansiktsuttryck. De rökte och lät och jävlades, de som inte hade sittplats la sig bredvid oss.

Vi köpte våra bussbiljetter på ön Don Det, hos Happy Tours. Blev visade bilder på de komfortabla bussarna som skulle färda oss till Vietnam. Vi valde det lite dyrare alternativet för att slippa lokalbussarna som man hört så mycket dåligt om.

I sällskap med Johanna och två ytterligare stockholmare med namn Pranee och Emilie, reste jag vidare söderut genom Laos.

Vår destination var 4000 Islands och vårt mål var att vila våra arma kroppar från galenskaperna i Vang Vieng.

Vad vi möttes av var hur ett nöjesfält utan regler lär se ut, bar efter bar uppradade längs floden. Vid varje bar kunde man klättra upp på plattformar och slänga sig ut över vattnet med hjälp av en gunga eller linbana. Dessa plattformar sträckte sig ofta till den obekväma höjden över tio meter. När man landade lite snett eller med armarna vågrätt så fick man passande blåmärken som belöning. Som tur var fanns det självförtroendestärkande elixir, detta i form av den lokala whiskyn, vilken delades...

Vang Vieng. Vang fucking Vieng (ursäkta min franska). Festparadiset som varenda backpacker i Sydöstra-Asien hört talas om.

Jag vaknar upp i becksvart mörker, runt om mig hör jag lågmälda röster prata försiktigt. Knappast utvilad men exalterad gnuggar jag sömnen ur ögonen.

Vi tilldelades en 19-årig guide vid namn Max som hjälpte oss de följande dagarna. Han besvarade frågor om reservatet och var alltid redo att skära upp lite frukt eller koka en kanna kaffe. Vi var en liten grupp som bestämde oss för att utforska några ytterligare linor innan solen gick ner. Med en muntlig beskrivning från Max begav vi oss djupare in i linbane-konstellationer där vi zippade ett par timmar.

Efter en tre minuters båtfärd över floden Mehkong hade jag lämnat Thailand och befann mig istället i den laotiska lilla staden Houy Xai. Den vilda tiden i Thailand var för tillfället över och ett nytt land med nya möjligheter låg vid mina fötter. Under tiden i Chiang Mai hade jag utspelat en mental strid med mig själv, på den ena sidan min äventyrslust, på den andra min höjdskräck. Anledningen till detta stavas The Gibbon Experience.

Dag två inleddes med god frukost och elefantridning. Att beskriva den känslan är ganska svårt, vi fick sitta på en rackig bänk fastsurrad på ett minst sagt suspekt vis, och det kändes många gånger som om jag skulle falla rakt ner i marken. Elefanterna lunkade fram i ett lugnt och kontrollerat tempo, stannade ibland för att äta lite bambu, vilket var högst roande. Efter drygt en timme sa vi farväl till elefanterna och inledde dagens femtimmarspromenad.

Efter de fysiska och psykiska påfrestningarna i Bangkok såg jag fram emot att kunna andas frisk luft, njuta av naturen och pressa min kropps fysik. Vi hittade ganska snart en trekking-rutt som tilltalade oss, tre dagar, två nätter, turistfria stigar, vattenfall, elefantridning och forsränning.