Dag 7 - Mörkt på horisonten, trots fint väder del II

Att vara ute på dykbåten igen, bland likasinnade, med häftiga upplevelser runt hörnet. Det var en härlig känsla. En viss oro gjorde sig dock till känna, lite obehagligt är det stunden innan man ger sig ner i det stora blå. Men dyken passerade utan större problem eller konstigheter. Den euforiska känslan som dykning kan framkalla dök dock inte upp direkt. Men jag såg en hel del roliga djur, några blåsfiskar, en rocka, några muränor och en hel del färgglada papegojafiskar. Tillbaka på däck tog jag tillfället i akt att färglägga min hud lite.

Ett par timmar senare satt jag i ett rum tillsammans med sex ytterliggare blivande divemaster-aspiranter. Vi fick se en ganska lam film om vad utbildningen innebär och sedan skriva på papper, återigen försäkra att resorten inte kan hållas skyldig ifall jag dör på ett dyk. Inkluderat denna gång var en lista över sjukdomar och hälso-tillstånd som man måste besvara ifall man har eller ej. Först ljög jag och stuntade i att bocka för astma och allergier, det blir bara massa rabalder och omständiga konsekvenser. Men jag har väldigt svårt för att ljuga och efter bara en liten stund erkände jag detta för min instruktör. Det var eventuellt slutet på min dykar-karriär.

Han förklarade innebörden av att ljuga om en sådan sak, om jag i värsta scenario skulle råka ut för en olycka och hamna i en tryckkammare så kostar detta tusen kronor i timmen, och min försäkring skulle inte verka eftersom jag inte varit ärlig om min astma. Min värld rasade samman, jag köpte en stor öl för att lugna mina nerver. Han ringde för att ta reda på mina alternativ. Att åka till Bangkok och göra en omfattande undersökning på ett sjukhus blev svaret. Stadhelvetet jag lämnat för mindre än 48 timmar sedan.

Jag ville ha en tidsmaskin, resa tillbaka tills innan jag lämnade Sverige, och få undersökningen utförd där. Jag blev gråtfärdig. Vad fan gjrode jag på andra sidan jorden, borta från så mycket som jag älskar? Jag hade inte längre något mål, syftet med resan har rasat samman. Jag kunde inte njuta av något. Jag ville ringa mamma men det kostar typ 15 kr i minuten.

Tankar snurrade i mitt huvud i 100 km/h, jag kunde inte fokusera på någonting. Jag kunde inte känna glädje, mening. Jag drack upp halva min Famous Groose ifrån tax-freen och somnade till bruset av någon värdelös film på Star Movies-kanalen.

I nuläget funderar jag fortfarande över alternativ. Återkommer nästa vecka med hur min resa utvecklas.

Jag såg ett par krabbor hoppa runt bland stenar i dag, de har nog färre bekymmer än jag.

Den goda nyheten är att jag börjar bli brun.

Krönika Av Jesper Hassell 07 feb 2009 16:48