manU.jpg 

En kväll med total glädje och tårar utan slut

Matchen började lite trevande och nervöst, men efter Cristiano Ronaldos mål (han som aldrig gjort mål mot Chelsea) så förlöstes matchen till en kamp med målchanser åt båda håll där det small i varje närkamp.
Frank Lampards kvittering precis innan halvtidsvilan var bara en föraning på vad som komma skall.
Att matchen tillslut fick avgöras på straffar känns någonstans som rättvist då det var omöjligt att skilja dessa två lag åt. Sedan att straffar lite är av ett lotteri där dem med bäst nerver och kyla står som vinnare kan man säga vad man vill om, fast samtidigt, är det inte det laget som uppfyller just dessa kriterier som ska stå som vinnare?
Tillslut lyckades Edwin van der Sar och Manchester United vinna straffläggningen efter stor dramatik och med glädjescener som får en att rysa. Hela stadion gungade likt ett rött mäktigt hav. Med sång och jubel som aldrig ville sluta.

Men det jag minns bäst efter den här finalen är inte den totala glädjen. Inte alls. Det jag minns bäst är en man som stod mitt i detta röda hav med tårar rinnande längs kinderna. Helt otröstlig. En man med tom blick, helt utan glädje.
John Terry, Chelseas lagkapten och stora stöttepelare som gjorde en fantastisk match hade under straffläggningen chansen att avgöra och ge hela (nåja, halva då) London det glädjerus de längtat efter. Nu vart det inte så och hans smärta gick inte att ta miste på. Och någonstans, även om jag inte är ett särskilt stort fan av Chelsea, så unnar jag honom en sådan här vinst för hans inställning, hans vilja att vinna men kanske framförallt att han sätter laget före sig själv i alla lägen. Han offrar sig alltid för laget och är verkligen an sann lagkapten. Så att han skulle få avgöra och skjuta guldet till Chelsea kändes någonstans inte mer än rätt. Små marginaler avgjorde som det så ofta gör i stora matcher.

Nu ska vi inte ta ifrån Manchester United äran och säga att dem var ovärdiga vinnare. Absolut inte. Efter vinsten i ligan kryddat med en Champions League viktoria kan man inte säga annat än att de har gjort en fantastisk säsong och ska vara stolta över sig själva. Att vinna ”dubbeln” (dvs ligan och CL) är riktigt stort. Manchester United är förmodligen världens bästa klubblag för tillfället och besitter några av världens bästa spelare. Så att de vann är inte alls orättvist.

Men som sagt, det är inte det jag kommer att minnas av denna otroliga Champions League säsong. Jag kommer inte att minnas glädjen eller det vackra röda hav som gungade och förmodligen fortsätter att gunga idag när hjältarna kommer hem till Manchester. Jag kommer inte att minnas allt det. Det jag kommer att minnas är en man med tom blick. En man som ville vinna mer än någon annan. En man vars tårar aldrig slutade rinna.

Av Max Bergander 22 maj 2008 14:37