federerborgnadal.jpg 

Gladast idag är Björn Borg

Förspelet till den här otroliga drabbningen har handlat mycket om hur Nadal ska kunna stoppa Federer från att sin sjätte raka Wimbledontitel och på så sätt slå Björn Borgs Wimbledonrekord och gå till historien som den otvivelaktigt störste tennisspelaren genom tiderna. Nu lyckades han inte med det och Nadal tog sin första Wimbledon vinst någonsin. Glädjen i den unge spanjorens ögon gick inte att ta miste på men jag tror även att Björn Borg satt rätt nöjd på läktaren över att ha sett sitt rekord stå fast.

Redan innan matchen fick Borg otaliga frågor om hur han skulle känna om hans gamla Wimbledonrekord skulle bli utraderat av den ”magiske Schweizaren” och han har varje gång gett mycket diplomatiska svar som att ”rekord är till för att slås” och att ”Federer förtjänar vinsten” och så vidare. Sorry Björn, jag köper inte det.

Att i historieböckerna innehava ett rekord av den kalibern är väldigt, med betoning på väldigt, få förunnat och att då påstå att man inte skulle bry sig om det slogs är bara ren och skär lögn. Självklart vill han stå, dock tillsammans med den gode Federer, som innehavaren av detta rekord. Att påstå något annat är bara fegt och känns på något sätt lite svenskt.

Det känns som att vi svenskar är rädda för att verka självgoda vilket jag inte kan förstå. Hur kan man bli självgod genom att känna stolthet över sig själv och vilja stå högst upp på tronen?  Nu tror inte jag att Björn inte är stolt över sig själv utan tvärtom men att svara med klyschor och säga att man ”inte bryr sig” om ens fantastiska bedrift helt plötsligt inte längre är den bästa genom tiderna känns för mig bara larvigt.

Om John McEnroe innehöll Borgs rekord och fick samma fråga, tror ni då att han skulle svara på samma sätt? Jag är väldigt tveksam.

Att Federer igår förlorade, eller rättare sagt att Nadal vann, tror jag inte bara gladde Nadal och de tillresta spanjorerna utan också en svensk legend som fortfarande står högst upp på tronen.  Jag tror till och med att han kostade på sig ett leende. Även om han inte skulle våga erkänna det.

Av Max Bergander 08 jul 2008 13:26