Fler bilder

Kittelfjäll - billig men stressig heliskiing

Backen ligger mitt ute i ingenstans, och jag är otroligt glad över att vi valde att flyga från Arlanda till Wilhelmina istället för att åka sovbuss i 12 timmar, ”sängarna” bestod enligt några offer vi träffade, av 40cm breda fällbara säten – vilket inte direkt gjorde susen för att anlända utvilad.

Nåväl. Det hade dumpat ca: 30-40 cm nysnö kvällen vi anlände, och när vi slog upp våra förväntansfulla ögon hade vädergudarna valt att trotsa SMHI och istället för utlovad snöstorm, bjuda på fullständigt strålande solsken och gnistrade torr pudersnö. Tyvärr valde termometern att landa på -22 C så det var bara att pälsa på sig. Jag ringde helikopterkillarna det första jag gjorde och fick reda på att vädret innebar att trycket på att få sig några topplyft var hårt, och att en ransonering på två lyft per person skulle tillämpas under dagen.

0945 anlände vi enligt order till Kittelparken, som driver heliskiing-verksamheten. Tyvärr bodde själva helikoptern i ett ännu värre köldhål, och ville inte riktigt starta när det var -31 C, så trots att vi hamnat i grupp nummer två, fick vi vänta en och en halv timme på att få komma iväg.

Det är en mäktig syn när helikoptern landar i nysnö och drar upp ett moln av snö som inte liknar något jag sett tidigare – när vi tagit oss in i ”kärran”, fick vi veta att monstret i fråga var från 1958 och specialanpassat för att flyga på hög höjd. Hela inredningen skakade på ett högst oroväckande sätt, vilken inte direkt gjorde min flygrädda vän som fått shotgun, lugnare. Vi steg till toppen av ett grannfjäll och landade på en yta stor som ett vardagsrum – den ena sidan av toppen presenterade åkning som såg väldigt inbjudande ut, medan tre meter ifrån oss på den andra sidan, försvann marken i ett stup som kändes som det var ett antal mil högt, var inte så överdrivet stöddig då.

Spände på mig brädan och följde guiden. Åkningen var verkligen inte så trevlig som den först gav intryck av, det var extremt isigt och min bräda betedde sig mycket märkligt, hade tidigare på säsongen köpt en ny Burton Malolo just för kommande puderåkning – och sist jag åkte gjorde jag det i en park på min gamla Atlantis Ingmar Backman, så jag var inte helt 100 bekant med känslan. Men något var uppenbarligen fel - efter 15 års brädåkning kände jag mig som en nybörjare igen!

När vi avverkat en avsevärd mängd höjdmeter kom vi äntligen ner till puderåkningen. Självklart hade vi filmkamera med oss, men någon filmning hade vi visst inte tid med – om man ens funderade på att stanna till och fixa en trevlig scen fick man verbalt stryk av guiden. Kom igen nu! Snabba er!

Brädan kändes fortfarande otroligt skum, jag kunde knappt svänga och det frestade på självförtroendet att hela tiden hamna på efterkälken. Vi var på väg ner till någon landningsplats mitt i vildmarken där helikoptern skulle plocka upp oss för det andra lyftet. Tyvärr var det en person i sällskapet som lyckades bryta knät i när åkningen växlade från puder till is i en backe med 45 graders lutning. Sist som jag var så hamnade det på min lott att ta hand om kraken eftersom alla andra redan var nere för längesen. Bårsläde beställdes och flera guider anslöt efter ett tag för att fira ner honom till den väntande helikopter och en snabb transport till sjukhus. Tror inte det blev så mycket av hans planer att åka till Engelberg dagen efter...

Hela proceduren innebar ca: 45 minuters väntan mitt på fjället – tur att det var soligt. Men nu jäklar var vi försenade. Två lyft kostade 1100 kr per person, vilket innebär att en helikopter som inte åker skytteltrafik med betalande resenärer blir DYR. Alltså inga större marginaler för skador. Det här var nu tid som minsann skulle tas igen. Efter att ha lyft oss till en ny topp  satte guiden av i ett tempo som skulle göra Anja avundsjuk. Min spökande bräda innebar att jag jag såg jag ryggtavlan på honom åtminstone ett tag. Jag kunde höra några fjärran vrål i stil med ”Skynda er, snabba på, kom igen nu”, under första halvan av åkningen, resterande del kunde jag åtminstone följa spåren!

Vi kom till en helt fantastisk bäckravin med lagom mycket skog och oändliga mängder pudersnö, sjukt bra. Tyvärr slutade backen ganska långt innan helikopterns ladningsplats på den närliggande sjön,  och medan mina flugviktare till vänner trippade iväg på halvskaren som fanns under pudret, gjorde mina 90 pannor att jag sjönk ner till midjan i varje steg jag tog. När jag närmade mig skogsbrynet kunde jag återigen höra guidens sadistiska vrål om att jag skulle skynda mig som fan. Jag var vid det här laget fullständigt utmattad och lagom imponerad av det stressiga upplägget. Hoppade in i helikoptern och dog på ett säte.

När vi landat och jag kommit tillbaka till liv igen började jag undersöka brädan och poletten trillade ner! Sist brädan användes var det min flickvän som provade, och min stance var nästan två decimeter mindre än vad jag tänkt mig! Beställde in en öl och surade i någon timme över hur i hela helvete jag kunnat missa det INNAN jag lyfte.

Heliskiing i Kittelfjäll är otroligt prisvärd, men troligen lite väl stressig även om inte helikoptern fryser ihop och det är folk som bryter knäna. Men å andra sidan – vill man ha lugn och ro så är det väl bara att hyra helikoptern privat en timme då, kostar ju bara 12 000 kr plus pilot...
Resans resterande upptåg är en annan story, men inkluderade brädåkning genom hus (fönster-köksbord-golv-dörr), hustaksdrop och diverse andra självmordsuppdrag.

Summa summarum så gillar vi Kittelfjäll  :)

Av Anders Hansson 11 feb 2009 13:45