Matthias Fredriksson Foto av: bruno.b @ flickr.com 

Dåligt ledarskap – ett faktum inom svensk idrott?

Det här är ett fenomen vi sett åtskilliga gånger i Sverige de senaste åren. Vem minns inte Lars Lagerbäck och Roland Anderssons behandling av Alexander Östlund inför VM 2006 där han varit mer eller mindre given i laget, men blev petad i sista stund på sitt mobilsvar. Eller för några veckor sen när Mikael Samuelsson inte fick plats i Bengt-Åke Gustafssons OS-trupp i ishockey som ska försvara guldet från Turin, som han för övrigt var med och vann. Inte heller han fick några förvarningar eller indikationer överhuvudtaget att så skulle bli fallet

Senast i raden av tveksamma petningar är vår svenska storstjärna i längdskidåkning under 2000-talet, Mathias Fredriksson, som via sms fick reda på att han inte är aktuell för OS-truppen. Hans prestationer har inte varit tillräckligt tillfredsställande och att han inte platsar är därför kanske inte så mycket att säga om, men sättet man behandlar en av våra största idrottsprofiler de senaste tio åren är rent utsagt skrämmande och inte värdigt. Han har trots allt varit en del av det svenska skidlandslaget under en lång tid och förtjänar mer. Och det gäller även de tidigare nämnda. Det handlar inte om själva petningen i sig, där är det tränaren som bestämmer vilka som ska vara med, inget att diskutera om. Däremot sättet man genomför petningen på.

Undrar verkligen hur dessa ledare tänker när de agerar som de gör. Är de rädda för konfrontationen och besvikelsen hos personen de petat? Och är så fallet, att man inte är mer hårdnackad än så, så bör man inte vara ledare för professionella idrottare och framförallt inte vara förbundskapten. Klarar man inte av trycket, den press och det ansvar man har som professionell ledare så bör man hålla på med något annat.

Man ska komma ihåg att dessa personer lever och andas sin idrott, något som de gjort under en väldigt lång tid. Dessa personer förtjänar att åtminstone få ett samtal och en förklaring till varför de inte tas med. Det är det minsta man kan begära. Tror inte att man inom någon annan bransch sparkar eller informerar anställda om att de inte kommer att få vara kvar via sms eller via telefonsvarare. Och sporten är deras jobb och därför bör det gälla där också. Det kan inte vara ett för stort krav.

Det är dags att börja se över hur vi i framtiden ska behandla våra idrottsmän och kvinnor för det här sättet är helt oacceptabelt. Det här sättet kommer bara generera i att personer som behandlas på det här sättet på sikt väljer att nobba landslaget. Och då står vi där med mössan i handen. Sverige är inte tillräckligt stort för att inte tänka på sådana här saker, vi har inte hur många som helst som håller måttet, och därför krävs det att vi behandlar dessa med respekt. Det tidvis dåliga ledarskapet får inte skada idrotten.

Krönika Av Max Bergander 13 jan 2010 12:34