En hundradel av briljans räckte

Efter matchen igår tror jag att det var många som bara satt och stirrade på tv:n efter slutsignalen och tänkte: Vad var det som hände? VAD VAR DET SOM HÄNDE EGENTLIGEN?!

Matchen i sig var relativt tillknäppt och chansfattig då Chelsea gjorde allt för att krympa ytorna för Barcelona för att förhindra att deras passningsspel skulle luckra upp dem, vilket man lyckades med brilliant under i stort sett hela matchen. Att Guus Hiddink gett dem stränga ordet om att ta bort Messi ur spelet var solklart och Barcelona var långa stunder i chock då de inte lyckades skapa någonting över huvud taget. Chelsea spelade oerhört smart och följde sin plan till punkt och pricka.

När man dessutom gjorde ett drömmål signerat Essien så trodde nog många att det här skulle de blåa klara av då Barca inte lyckades skapa en enda målchans. Jag minns när man i 90:e minuten visade upp skottstatistiken som då visade att Barca inte hade haft ett enda (!) skott på mål och även om Messi och hans lagkamrater lyckades få igång sitt passningsspel allt eftersom så tog det stopp där, den blåa muren var för stark.

Men så hände det. Det där som inte fick hända ur Chelsea supportrarnas ögon. Det där skottet kom tillslut och oturligt nog var det inte vilket skott som helst, och inte heller från vilken spelare som helst. I den fjärde övertidsminuten fick Iniesta fritt skottfält på passning av Messi. En yttersida som letade sig upp i nättaket bakom en sprattlande Petr Cech som var chanslös och nu var det Barcelona som gick vidare på grund av bortamål. 1-1 vart också slutresultatet och vi har en drömfinal mellan United och Barcelona att vänta på Stadio Olimpico i Rom. Vilken match det kan bli!

Men om vi håller oss kvar till den här matchen. Det här var en match som Chelsea borde ha vunnit. Barcelona lyckades inte skapa någonting på 93 minuter medan Chelsea gjorde det och borde åtminstone ha fått en straff under matchen. Att man inte var nöjd med den norske domaren har jag full förståelse för. Det hade inte jag heller varit. Men att Barcelona vann och är i final gör ingenting då det inte går att inte älska ett så fantastiskt lag.

Gårdagen var en glädjens dag för de katalaner med röd-blåa hjärtan medan det var en sorgens för de Londonbor med blå, och någonstans tycker jag ändå väldigt synd om Chelsea som snubblade(bokstavligt talat) på målsnöret förra året då man förlorade på straffar mot United. Vem kan glömma Terrys tårar efter matchen? Stackars människa. Och att då missa finalen på ett sådant här sätt är inget annat än väldigt tråkigt, för det var inte rättvist alls. Men som sagt, fotbollen är inte alltid rättvis. Det kommer den aldrig att vara.

Krönika Av Max Bergander 07 maj 2009 11:31