Fotograf: whatleydude@flickrTuuuuuuuuuuuut

En ny värld danas till vuvuzelornas sång

Fotbollshysterin är nu i full rullning, i Sydafrika och i övriga världen. Som alltid var fjärde år är VM-apparaten igång med kommers och hysteri. Liksom alla andra år handlar det till lika delar om hängivenhet, sportmanskap och saltade sponsorsavtal. Detta år är dock lite annorlunda än andra. Det är nämligen första gången (på sammanlagt nitton mästerskap) som kontinenten Afrika står värd för spelen.

Speciellt med detta världsmästerskap är också de plastlurar, vuvuzelor, som publiken blåser i och som fyller arenorna med ett läte som bäst kan liknas vid att befinna sig mitt i ett getingbo. Från att inledningsvis ha varit nyfikna på instrumenten har medierna och de europeiska besökarna alltmer börjat tröttna och bli irriterade. De tycker att lurarna stör. Farhågor har även väckts att vuvuzelorna ska skada folks hörsel och ge permanenta skador. Men jag ser även något annat i denna bild.

Tevebolag, sponsorer och europeiska lag har krävt att vuvuzelorna ska förbjudas. Men det har de afrikanska arrangörerna åtminstone hittills konsekvent vägrat. Vuvuzelan är en intimt integrerad del av den sydafrikanska åskådarkulturen. Annat är det i Europa. Här i Tyskland har till exempel vuvuzelan förbjudits på många offentliga platser. Medan Tyskland i sin öppningsmatch slog Australien med 4-0 gick bryska väktare runt i parker och på torg och beslagtog vuvuzelor. De beslagtagna instrumenten hamnade obönhörligen i soptunnan. Kan det bli mer symboliskt än så? Tysk förbudsmentalitet kontra afrikansk spontanitet. Är det möjligen mer bakom européernas irritation än enbart deras ljud? Kan det vara så att det naggar i den europeiska självkänslan att en trend inte kommer härifrån eller från Japan eller USA, utan ifrån den kontinent som vi så gärna ser ned på, förlöjligar och utnyttjar. Man kan kalla det omvänd kulturpåverkan om man vill. Eller för att spetsa till det – europeisk rädsla för reflekterad kolonialism.

Ett ungt Afrika är nämligen på frammarsch medan européerna sitter på åskådarplats och stör sig på vuvuzelorna. En världsdel utsatt för slavhandel, kolonialism, nykolonialism, apartheid, EU-rovfiske, skrupellösa oljebolag och cyniska vapenleverantörer. En världsdel som ser sina barn drunkna i Medelhavet utanför Fort Europas hårt bevakade gränser eller misshandlas av kustbevakningen på grekiska stränder. Nu reser sig afrikanerna. Ett åldrande Europa med en åldrande befolkning känner hur den nya världen flåsar dem i nacken. Kan afrikanerna verkligen klara att organisera ett spel av denna omfattning, frågade sig de västerländska medierna då FIFA meddelade att VM 2010 gått till Sydafrika. Kommer det bli farligt att resa dit? Klarar de att bygga den infrastruktur som behövs? Väst var skeptiskt, men sydafrikanerna var säkra. Och de klarade det. I god tid var anläggningarna klara och spelen kunde inledas med pompa och ståt.

Redan under det föregående decenniet var vi tvungna att inse att världen hade en ny ordning. Bokstavskombinationer som kraftpaketen BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) blev synonyma med de ändrade spelreglerna i världsekonomin. De högsta skyskraporna, största kasinona och mest ofantliga passagerarskeppen byggdes inte längre i USA eller Europa. De byggdes på platser med namn som Shenzhen, Taipei och Dubai. Under 00-talet användes frasen ”The Empire strikes back” (Imperiet slår tillbaka) av indiska medier som ett begrepp för denna utveckling. Med ”Imperiet” menades de områden (bland andra Indien) världen över som tidigare hade tillhört det brittiska väldet. Nu var det indiernas tur att köpa upp brittiska industrier, statspapper och banker och att tillverka varor som folk faktiskt ville köpa. Som sagt: ”The Empire strikes back”.

Nu har turen kommit till Afrika. EU/USA går på knäna under statsskulder, åldrande befolkning och de kostbara krig som bedrivs för att behålla den globala dominansen. De har blivit sura gamla gubbar som gnäller då de ser ungdomarna spela utanför fönstret. Sydafrika är en hungrig, ungdomlig och välmotiverad demokrati, beredd att kasta sig in på den internationella arenan. Européernas klagomål på vuvuzelorna betraktas av arrangören som ett desperat försök att tvinga på afrikanerna europeisk åskådarkultur. Och vad är det förresten för kultur - kravaller, fylleri, slagsmål? Nej, den tid då européerna dikterade afrikanernas villkor är förbi och imperiet slår tillbaka till vuvuzelornas surr.

Martin Ekdahl 15 jun 2010 11:29