Reflektion - klyftorna har minskat

Den nya jabulanibollen skulle ju främja offensiv fotboll med mycket mål.
Det sades innan turneringen från Adidas håll att den nya bollen "träffat avsedda mål mer tillförlitligt än föregångarna." Av det har vi inte sett mycket.
Bollen har fått stort medieutrymme och har kritiserats av både målvakter och utespelare. Endast 3 mål har hittills kommit på skott utifrån straffområdet.
Forláns kasse mot Sydafrikanerna igår kväll som tog en olycklig touch på sydafrikanske mittbacken Mokoena och fick en märklig bana, Robert Korens sena avgörande mot Algeriet som får betecknas som en målvaktstavla och Clint Dempseys kvittering för USA som är ytterligare en i raden av engelska målvaktsblunders. Sist när det begav sig i Tyskland hade vi redan fått två mål på långskott redan i öppningsmatchen.
Nej, några fantastiska kanonskott som utlovades har vi inte fått se än (Cristiano Ronaldo har varit närmast). I stället har var och varannat skottförsök gått högt över. VM:s snyggaste mål hittills är istället Maicons finurliga ytterskruv mot Nordkorea.

Det är inte många lag som har imponerat i inledningen av detta mästerskap. Av de stora favoriterna har Frankrike, Spanien, England och regerande världsmästarna Italien alla misslyckats med att gå vinnande ur sin första match. Argentina vann sin match med nöd och näppe mot ett tamt Nigeria och Brasilien fick slita mot Nordkorea för att säkra segern.
Tyskland har stått för VM:s bästa insats hittills när man pulvriserade Australien med en härlig offensiv. De kvicka fötterna på den lille magikern Özil, Podolski och Kloses klass i avsluten kombinerat med den evighetslöpande Muller och Schweinstegers nya ledarroll på centralt mittfält tillsammans med Ballack-ersättaren Khedira imponerade.

Media har redan utnämnt Tyskland till favorit för VM-guldet, men man ska akta sig för att stirra sig blind på insatsen mot ett dåligt Australien, trots 4-0 så kunde man ana svagheter defensivt i detta nya Tyskland som ställer upp med VM:s näst yngsta trupp. De var en fröjd att skåda första matchen, men är de verkligen redo att gå hela vägen? Så småningom kommer övriga storlag igång och det skulle inte förvåna mig om Tyskland ryker redan i en kvartsfinal.

VM:s största skräll stod Ottmar Hitzfelds Schweiz för när man med 11 man bakom bollen lyckades besegra europamästarna Spanien.
Receptet för vinsten känns igen från övriga matcher. Taktiskt präglas detta mästerskap av ett defensivt tänkande, vi ser välorganiserade kompakta försvarsmurar och ställningskrig på överbefolkade mittfält. Det lämnas inte mycket utrymme för offensiva satsningar när man är livrädd för att tappa bollen och släppa till en snabb omställning i samma stund som man är i färd med att anfalla.
Globaliseringen gör sig påmind även på fotbollsplanen och de europeiska influenserna på lagens taktiska disposition är stor, flera av spelarna som representar länder utanför Europa har fått sin fotbollsutbildning där. Vi ser spelare stöpta ur samma form som agerar på samma sätt. Endast ett av de sex deltagande afrikanska länderna (Algeriet) har en coach från det inhemska landet.
Vi har sett tydliga bevis att detta inte bara gör fotbollen jämnare, utan också mer förutsägbar.

I EM för två år sen fick den offensiva gladfotbollen en renässans, som det ser ut nu var det bara en tillfällig fluga. Borta är kvick one-touch fotboll och lag som satsar offensivt för att avgöra matcherna. I stället har de målsnåla matcherna haglat in och målsnittet på 1.65 mål på de första 17 matcherna är historiskt lågt.

Visst finns det ett par ljusglimtar rent spelmässigt än så länge, jag tänker till exempel på Chiles nätta passningsspel mot Honduras, Mexikos första halvlek mot Sydafrika och Sydkoreas smarta lagspel mot Grekland. Även Argentina visade i (korta) stunder upp sin fulla potential, men där finns mer att hämta.

Storstjärnorna har inte levererat än och avsaknaden av en stor profil som sätter färg på mästerskapet är redan påtaglig. Trots en spelmässigt bra insats av Messi fortsätter hans oförmåga att producera i landslaget. Rooney gick även han mållös av planen och duellen mellan Didier Drogba och Cristiano Ronaldo slutade oavgjort.

Det har möjligen inte varit ett VM som lockat marginalåskådaren, och avsaknaden av svenskt deltagande minskar självklart också intresset.
Men visst kan även en målfattig match vara intressant. Förra VM:s bästa match Tyskland - Italien slutade 0-0, och om man stänger av för att det inte blivit mål innan halvtid kan man gå över till innebandy.

Återstoden av turneringen kommer säkerligen bjuda på fler mål och fler offensiva satsningar.
En positiv aspekt av de tillknäppta matcherna är att vi får njuta av jämna grupper och ovissa utgångar, det kommer stå mycket på spel inför de avgörande matcherna och min förhoppning är att vi får se lag som vågar gå fullt ut för vinst i de kommande matcherna för att säkra avancemang.

Som sann fotbollsälskare är det också svårt att inte ryckas med i matcher trots att de alltid inte håller högsta kvalitet. Det är även historierna bakom och berättelserna runtom det som händer på plan som är intressanta.
Bilden av en gråtande Jong Tae-Se inför Nordkorea - Brasilien har säkert etsat sig fast på mångas näthinnor och det finns en oerhörd charm i att se ett totalt uträknat lag som Nordkorea hålla stånd mot mesta mästarna från Brasilien.

Ett VM rymmer otroligt många historier och livsöden, fotbollen har en oerhörd betydelse, ett helt land står still under 90 minuter.
Dom som säger att fotboll och politik inte hör ihop ljuger. Föreställ er ett möte mellan Nordkorea och USA eller Algeriet mot gamla kolonialmakten Frankrike, visst skulle det vara mer än bara 3 poäng som stod på spel vid sådana drabbningar?
Det är dessa möten mellan olika kulturella världar både inom fotbollsideologi och i övriga aspekter som gör VM till vad det är. VM handlar också om förbrödring mellan nationsgränser. Minns till exempel mötet USA - Iran i VM 98, två länder som inte har haft en diplomatisk förbindelse sedan 1979 ställde inför matchen upp på ett gemensamt lagfoto. Eller VM 2002 i Japan/Sydkorea där två så olika nationer som Turkiet och Sydkorea avtackade publiken tillsammans hand i hand efter bronsmatchen.
VM handlar inte bara om vem som spelar den bästa fotbollen utan om dessa små ögonblick som kan förena ett folk och skänka lycka åt människor världen över oavsett om de lever i militärdiktaturens Honduras eller vår granne Danmark.
I detta historiska VM där Afrika för första gången står som värd är det kanske dags för ett maktskifte inom fotbollen. Själv tror jag inte maktbalansen är redo att rubbas än, på gott ont förlorar lagen alltmer av sin nationella fotbollsidentitet för att kunna utmana de europeiska giganterna samt de sydamerikanska jättarna Brasilien och Argentina.
Om det är ett vinnande koncept återstår att se. .

Av Emiliano Sener 18 jun 2010 13:58