Bild: www.funkaportalen.se 

Impressive Mastermind

"Your results:
According to your responses are: impressive mastermind"

Äntligen fick jag bekräftelse. Det här förhållandet har jag känt mig påverkad av hela livet.  Mitt kvarvarande bekymmer - när jag nu förbereder mitt mastermind för allvaret "Over There" - är om jag får ta med tofflor och svenskt kaffe. Annars blir det nog inget av med CIA-karriären.

Just nu är jag tveksam. Ska jag verkligen berätta för dom, att jag under kvällen satt i gott och väl en kvart och petade sönder tangentbordet?
Ctrl-knappen hade fastnat. För att komma åt under den behövde jag lyfta på en pil-uppåt-tangent och bredvidvarande windows-tangent.

 - Så... och sådär!

Jag lyckades peta upp ett betydande hål i tangentbordet; närmare bestämt hela nedre vänsterhörnet.
På det här viset kom jag åtminstone åt orsaken - en seg råttas klibbiga svanstipp, som i en plötslig nysning farit iväg utan styrsel och spårlöst försvunnit mellan tangenterna. Resten av det sega snasket satt fläckvis utspritt över dataskärmarna och skrivbordet. Kristalliskt blötgröna.

När jag äntligen lokaliserat problemet, så kunde jag inte riktigt komma åt att åtgärda det hela med mindre än s.k. kollateral skadegörelse.  Även felfria tangenter fick lyfta på arslet.
Men.
Det största problemet uppstod, när jag skulle klämma tillbaka tangenterna. Det gick bara inte. Knapparna halkade bara runt och spratt iväg, hur jag än bar mig åt.

- Skit... saker, mumlade jag, utan att uppfatta stundens barnslighet.

Där satt jag med mitt vinkelformade hål i tangentbordet och tvingades ropa på Sam. Han kom sättande och lade pannan i bekymmersamma veck, när han tittade på förödelsen.

- Har du förstört ett så dyrt tangentbord?
Jag tittade upp på honom. Hundögd.
Sa inte ett ord.

Han tog loss tre lösa tangenter som jag, fram till nu, krampaktigt knipit ihop i ena handflatan. Jag höll dom så hårt, att de satt fast i skinnet.
Skammen var total.
Och maktlösheten.
I evigheten.
Med en huvudskakning bar han iväg tangentbordet för att försöka fixa det.
Amen.

Jag väntade med andakt. Under tiden torkade jag av skärmarna med nattlinneärmen och ägnade mig åt att peta på skrivbordsunderlägget. Lyxigt. Det var i kalvskinn, med konstnärligt broderade mockahörn.
Jag hade fått det av Sam när jag fyllde år i våras.

En nästan osynlig söm löpte längs underläggets hela undre nederkant, något som jag aldrig hade lagt lika aktivt märke till förut.

Vad var det där då?

I ett hörn hade sömmen släppt och lät en för blotta ögat knappt synlig, lös tåt störa mitt estetiska sinne.
Utan att tveka tog jag tag i den med naglarna och drog.
 "Frrrrrrlllrrr", sa det.

Ibland ska man inte ha tid att studera någonting mera ingående. För nu satt jag plötsligt med en lång underläggssöm, som det inte gick att fästa någonstans. Underlägget i två lager glipade skadeglatt mot mig. Långsamt rullade det övre lagret upp sig inför mina snopna ögon.

- Oboy.

Sam kom tillbaka med det lagade tangentbordet och tvärstannade på tröskeln. Han trodde inte sina ögon.
- Vad har du nu förstört?

Två tysta sekunder.

- Ditt fina underlägg, svarade jag med en röst, tyst och tunn, som en rökring.
- Sluta vara så klåfingrig... jag kan inte vända ryggen till i fem minuter.

Plötsligt kokade jag av skratt. Tårarna sprängde fram och det läckte ut en massa skratt ur mungiporna. Jag var inte mer än 7 år.

- Rör inget mer nu, förmanade Sam, när han provisoriskt tejpat ihop underlägget mot bordet med en bred, svart och jätteful isoleringstejp.
- Du får faktiskt ha det så här, tills vi har råd att köpa nytt.

Det är väl så. Med mycket små och oplanerade medel kan man orsaka omgivningen ett stort behov av strategiska åtgärdspaket.

- Tack.

För all framtid beroende av överseende människors hjälpinsatser kurar jag ihop mig i min morgonrock och släcker ner mina skrivbordsljus.

Det är nog lika bra jag går och lägger mig nu. Innan jag och mitt mastermind förstör något annat.

Av Isabella Mendrix 28 apr 2008 19:06