Jag vaknar upp i becksvart mörker, runt om mig hör jag lågmälda röster prata försiktigt. Knappast utvilad men exalterad gnuggar jag sömnen ur ögonen.
Doften av kaffe når snart mitt luktsinne, detta tack vare Max, vår guide. Natten innan hade vår grupp i träkoja nummer tre bestämt oss för att göra ett sista försök att se Gibbon-apor. Vi bad därför vår guide att sova i vår träkoja, och vi skulle bege oss ut klockan fem på morgonen.
Efter lite frukt och snacks lämnade vi träkojan för troligtvis sista gången. Vi zippade genom mörkret under tystnad. Alla var på helspänn och det tog oss närmare en och en halv timme att nå vår första rastplats. Väl där vilade vi och inledde väntan på solens ankomst, med den, förhoppningsvis apor.
Det låg en tjock dimma över djungellandskapet när vi passerade längs linbanan till utkiksträdet. Där rådde återigen väntan, tystnad, förväntning och till slut oro. Runtom i djungeln kunde apornas sång höras, och vår guide jobbade frenetiskt med att identifiera vilken rutt genom träden de tog. Helt plötsligt bad han oss alla att skynda som fan med att hoppa på en annan linbana. Efter en språngmarsch och tre linor till stod vi äntligen och beskådade den utrotningshotade, långarmade, svanslöse, sjungande Gibbon-apan. Vi såg närmare ett tiotal, från cirka hundra meters avstånd. De lekfulla pälsdjuren svingade sig från träd till träd, i försök att nå de högsta topparna där de sjunger ut sin sång. Efter bara en kvart var det återigen tyst, aporna var försvunna och vår grupp dedikerade nästa halvtimme med att äta frukost och gratulera varandra.
Fem timmar senare satt jag återigen på flaket av en pickup, jag försökte reflektera och ta in de dagar som nyss passerat. Tankarna kändes overkliga, men filmerna i min kamera var högst verkliga. Efter en stund fick jag huvudvärk och insåg att det var adrenalinet och all spänning som for ur kroppen, och med det var jag tillbaka i verkligheten.
Blogginlägg av 
Jesper Hassell 20 apr 2009 10:58