Det var kanske ett fyrtiotal laoare på bussen och alla såg på oss med mörka, ogästvänliga ansiktsuttryck. De rökte och lät och jävlades, de som inte hade sittplats la sig bredvid oss.
Jag vet inte hur många timmar vi låg där bak, alla kände detsamma, att det var den värsta upplevelsen hittills på vår resa. En form av ris-insekter kröp oavbrutet runt längs våra kroppar. Trots att jag proppade i mig fyra valium så vägrade sömnen att komma till mig. Tjejerna hade det om möjligt värre. De berättade senare hur de ibland hade börjat bli smekta på fötter och ben av laoarna runt omkring oss.
Någon gång på natten anlände vi till en liten illaluktande restaurang, där skulle vi vänta tills den vietnamesiska tullen öppnade. Vi var alla sömnlösa, hopplösa, besvikna, arga, och i bakgrunden hörde vi hundvalpens desperata skällande.
Efter en tid som känts som en evighet nådde vi äntligen gränsen, nu skulle vi åtminstone få färdas normalt och inte bli behandlade sämre än boskap. Efter passkontrollen fick vi dock reda på att det itne fanns någon buss att färda oss vidare med. Vi sände ut hatfulla tankar å Happy Tours vägnar.
Lyckligtvis befann sig en annan lokalbuss vid gränsen, en vietnamesisk. Den skulle åka till samma destination som oss och de erbjöd skjuts. Trots att de inte direkt hade bråttom, därmed stannade på diverse platser för att äta, eller för att lasta på ett fullvuxet träd på taket, eller lasta ut kilovis med kol ur baggaget, så var de trevliga och hjälpsamma. De bjöd till och med på räkor inlindade i bananlöv eftersom vi varken hade vietnamesiska pengar eller möjlighet att beställa någon mat på grund av språksvårigheter.
När vi äntligen kom fram så hade vi varit på resande fot i över tjugofyra timmar, det kändes överallt, och vi checkade snabbt in på ett dugligt hotell i Hoi An.
av 
Jesper Hassell 15 maj 2009 11:46