Petronas Towers, Kuala Lumpur
Efter fyra månader ifrån vardagen, normer och måsten figurerar jag återigen som ett kugghjul i det svenska samhället, eller jag försöker åtminstone ge det intrycket. En surrealistisk känsla besökte mig medan jag stirrade ut genom flygplansfönstret ovanför Wien. Tankarna som strömmande genom mig var ett ifrågasättande ifall resan, alla intryck, erfarenheter och personer jag träffat, alls ens inträffat.
Jag vet ju självklart att så är fallet, detta är bara ett försök att beskriva känslan. Minnen finns kvar, men de efterliknar ibland en vag dröm och tyvärr ligger min kamera på botten av Vang Vieng-floden men som tur är har jag en del bilder ifrån vänner jag färdats med under resan.
Ju mer tid som passerar i det vardagliga livet, desto längre bort flyter mitt livs hittills största resa, både fysiskt och själsligt. Med korten på bordet och facit i hand återstår då frågan till mig, och svaret som jag gärna delar med mig av till allmänheten; Var det värt det?
Kortfattat, JA, med kapitala bokstäver. Mer ingående kan jag presentera vad som faktiskt finns kvar från resan: Ett tvåsiffrigt antal nybundna vänskapsband, jag har en soffa att sova på och en öppen inbjudan till ett par städer i Tyskland och Kanada. En hjärtlig invit till Paris. En stark uppmaning att besöka Sydkorea, närmare bestämt Seoul. Nya vänner i flera svenska städer däribland Göteborg, Kalmar och Stockholm. Erbjudande om husrum och festsällskap i London. Bara alla dessa nyvunna möjligheter, nycklar som öppnat dörrar till familjer världen över, gör det värt att bege sig ut på en sådan här resa.
Men jag är även erfarenheten rikare, jag vet till exempel tack vare Alexander att man inte bör dricka direkt ur en halvfull flaska som står i en stängd bar, det kan visa sig vara bensin i denna. Att dingla med benen och armarna fritt på en höjd av 300 meter, bara vild djungel under mig och ett bälte med livlina som säkerhet lärde mig handskas med min obekväma inställning till höjder. Att jag flög så mycket har faktiskt jagat bort en liten del av den flygrädsla som regerade mig innan resans avfärd, kanske har psykofarmaka ett litet finger med i spelet dock. Man ska respektera naturens krafter, det blev slutsatsen efter att jag tre gånger i följd slungats runt som en vante utav 2 meter höga vågor, då jag tappade surfingbräda och nästan all luft i lungorna. Bara för att namnet på en pizza eller milkshake innefattar ordet ”Happy” så garanterar detta inte ett roligt resultat, det har vänner till mig fått erfara genom sjukhusvisit.
Mina favoritresmål och ett par nyttiga tips kommer finnas att ta del av i min nästa text.
Krönika av 
Jesper Hassell 09 jun 2009 21:46